Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1870, sida 2

r3a åul 0 )Å Foren Synes halva tagit åt sig för Göte borgspostens räkning uttryck från vå sida, hvilka aldrig varit riktade mot detts blad, och af hvilka vi ej trott att bladet: redaktion skulle finna sig träffad. Men är det då icke möjligt, att der vvigtiga sak, som här föreligger, skal kuma lugnt och värdigt betraktas frår olika sidor, utan att leda till inbördes förkättring mellan dem, som föra diskusssionen? Under rubriken ,,Ett och annat läses i Posttid:n en uppsats, som innehåller förträffliga och väl sagda sanningar. Vi återgifva derutur följande: Sjelfständigheten, den utgör, närmare betraktad, vilkoret för ostördt, fredligt arbete och förkofran, utan den innebär, då den med lefvande nit omfattas, äfven en stark eggelse till flit, omtanke och ihärdighet för vinnande af den ekonomiska styrka, som är erforderlig, för att de nödiga kostnaderna för ett godt försvarsverk utan svårighet skola kunna bäras och nationalrikedomen dock härunder tillväxa. I denna rikedom ligga makt och välfärd, då den rätt användes. Fattigdomen kan visyttre friheten, icke allenast sserligen, någon gång genom oerhörda anssträngningar och outsågliga försakelser för sen kortare tid utveckla förv LU kraft, ty ånande segermenniskan lefver icke allenast af bröd; men förblifver den fattigdom, kan sden icke bekämpa naturen sjelf och afvinna henne de moderliga gåfvor, hon så gerna gitver, så är undergången oundviklig, och endast ett sorgligt minne återstår. Den (dagliga fliten och omtanken läka efter hand alla de sår, som våldet och förödelsen slagit. Denna omärkliga, men oupphörliga, tillväxt under vården och anssträngningen af millioner idoga händer blifver all förstörelse öfvermäktig, och det är derföre, som de fridsamme skola besitta jorden, huru stora och förskräckliga våldets härar än kunna synas. Ingen makt är större än tålamod ets, ty den är i sig sjelf okufvelig. och det fredliga arbetets oräkneliga och hvarandra i oändlighet framkallande segrar vinnas af detta mod. Utt tåligt och ihärdigt folk blifver derföre i längden ett mäktigt folk. Lugnt och följdriktigt handlingssätt äro hufvudvilkor för ett lands förkofran. Men detta kan i längden endast vinnas på upplysningens och öfvertygelsens väg. Folken kunna visserligen till en tid och, såsom historien visar, stundom allt för länge hällas under förmynderskap och på god tro underkasta sig, hvad helst dem befalles; men i Europa är denna tid nu tydligen förbi, och behofvet af att inse, hvad man! gör och hvarföre man bör göra detta, blifver med hvarje dag i de flesta af dess ; länder allt mera oafvisligt. Den sjelfständiga, den fria tanken, en frukt af refort mationen, spränger alla godtyckliga band, och ett chaos af stridande meniugar svallar nu öfver den gaml gjutande deröfver rika kofran på samma gång, våldsamhet sätter sjelfv. a verldsdelen, utämnen till ny försom det genom sin a beståndet af dass odling i fråga. Att vara sig sjelf, att lefva sitt eget lif i harmoni med den sanna verldsutveckliugen, är ett folks högsta ära. Dertill hör i främsta rummet att mot våld och förtryck försvara sin egen frihet och rätt, och, så långt man förmår, äfven andras. Häruti hafva vi svenskar, i förflutna tider, sått så långt, att vi måst duka under för storheten af vårt eget verk; och när man betänker hvad detta vill säga och med 3 huru ringa egna krafter allt detta utfördes, så kan man med skäl förundra sig öer att vi kommit ifrån saken med bibehällen nationel tillvaro. I denna rikt-o ning hafva vi således förvärfyat ära nog, å framt vi veta att med lugn och allvar ipprätthälla den genom de uppoffringar, om vår sjelfständighet kräfver. Krigets ira hafva vi således vunnit; det gäller hä-S, lanefter att vinna fredens och arbetets; ) Å ch lägga vi häruti samma mod, samma härdighet, samma tankestyrka och försaelse, som vi ådagalade i kriget, så skola i också i denna riktning vinna Iysande I egrar. För den manliga viljan är ingen ordisk rikedom oåtkomlig, vare sig att en skall brytas ur berget eller lockas Sa cam ur mullen; men arbetets ära ligger ock väsendtligen i råämnets förädling till of nvändbarhet för högre, rent menskliga ndamål. IIandtverket är konstens möeer, och härmed stiger arbetet upp i den ögre och väsendtligt menskliga steren. Från ett medel för tillfredsställande af e lägre behofven blifver det nu ett bildGe ingsmedel i egentlig mening. Byggnadsonsten, skulpturen, måleriet omfatta en indlighet af arbete, ty det finnes ingen öbel, intet hvardagslifvets obetydligaste Fo remål, som icke kan gifvas en skön form h derigenom bidraga till att väcka känsn af den stora harmonien. Klarast uttar sig dock aningen om denna i det språAr t utan ord, som kallas musiken och för ilket ingen med säkert öra och lefvande Mu insla är en fremling. Tonkonstnären och ndiktaren tillkomma derföre också sann ensklig ära; och då den egentlige skaln uttalar i ord hvad denna mening inner, så blifver ljus i menniskosjälen och dag n öppnar sig för de stora eviga tankar, bun m äro Guds tankar och hvaraf verlden ig ed allt hvad deruti är, utgör den leftai. nde uppenbarelsen. Dessa tankar äro sutd emålen för vetenskapens sökande och um nande, och den sanne forskaren förtjedaj r liksom skalden och konstnären i sånförr ss att äras, äfven om de någon gång, skyt pna af högre åskådningar och afsan-Kul gens eget majestät, dervid ej skulle fäing något synnerligt värde. — — —— — Å Så leder arbetet ett folk till den högyära; ty denna kan ej bestå i annat in i de sanningar, det upptäckt, i den kika dje, det spridt genom skönhetens alster, un i den makt a och det mod, . A2 8 2. hvarmed s intog