Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1870, sida 2

r if nära håll betraktade händelserna 1863 I ministörens sida, hvartill kom motståndet numera en offentlig hemlighet. Kunde man då vilja gå emot Tyskland, utan andra allierade än Danmark, huru mycket 5 51194LTC, AII BCmOIM rhållanden temligen främmande svensk-norska sändebudet i Paris eller genom mer eller mindre privata mellanlöpare. A.-D. tillägger: -Vi torde till slut icke böra lemna onämndt, att D. N. också anför såsom ett tidens tecken, att Aftonbladet svängt sig ifrån den ståndpunkt, det vid underrättelsen om krigets utbrott intog. Det sanningslösa i detta påstående ligger i så öppen dag, att detsamma blir öfvervägande komiskt. Att vi låtit en insändare, känd såsom militärisk författare, få införa några ur militärisk synpunkt gjorda resonnemanger öfver alla de tänkbara möjligbeter, som detta krig i sin utveckling kan komma att förete, torde väl icke kunna räknas såsom något slags politiskt uttalande från vår sida. Hvad angår ,,häftiga utgjutelser mot Preussen, så tro vi oss i sjelfva verket ha iakttagit långt större moderation i våra uttalanden än åtskilliga andra blad, ja utan tvifvel större än sjelfva Dagligt Allehanda och Stockholws-Posten. Vi ha visserligen icke dolt, på hvilkendera sidan våra sympatier äro, men den svenska allmänhetens sympatier gå med sådan bestämdhet i samma riktning, att det är alldeles öfverflödigt att vilja genom något slags agitation stegra dem, isynnerhet som med blotta sympatierna föga kan uträttas, och det är af vigt att en fosterländskt sinnad regering kan under förhandenvarande omständigheter uppträda med fullkomligt lugn under de flerfaldiga motsatta påtryckningar, för hvilka den måhända blir föremål. Mot försök att alldeles förneka eller genom vrängda framställningar nedslå dessa sympatier kunna vi emellertid ej visa oss alldeles passiva. Vi betrakta det officiella Preussen, det bismarckska ,,blodoch jern-systemet, med fullkomligt samma ögon nu som 1864 och 1866. Men vårt lands ställning är nu en helt annan än förstnämnde år. I den konflikt, som nu utbrutit, äro vi icke på ringaste sätt engagerade. Vi ha icke varit någondera partens rådgifvare och ha icke iklädt oss några vare sig statsrättsliga eller moraliska förpligtelser. Vår ära och våra omedelbara intressen stå icke i det aflägsnaste sammanhang med casus belli. Vårt land har med afseende på! denna stora och vigtiga kamp, såsom medlem at den europeiska folkfamiljen, inga andra åligganden än hvilken som helst annan stat af andra ordningen i Europa. Men det tillhör vår regering! såväl som hvarje annan regering i Europa att med vaksamhet och öppet öga för stundens och fram-! tidens faror följa händelsernas utveckling. Stockholms-Losten förklarar de af oss uttalade farhägorna för benägenhet å konungens sida att deltaga i kriget (vi bafva aldrig, såsom tidningen påstår, anklagat. svenska regeringen för en så besynnerlig afsigt som förbund med Frankrike för att, bringa Sverige in i kriget) tillhöra vår metod att redigera tidningar, då vi omedvetet framkasta orimliga beskyllninsar mot både myndigheter och bersoner, naturligtvis blott af godhet och för att, sätta dem i tillfälle att vederlägga de. sanningslösa uppgifternaMot detta oförsynta påstående hafva vi blott att ställa en sak — föraktet. Hvad våra farhågor angår, trodde vi ej, att någon offentlig man kunde vara okunnig om deras giltighet. Alldraminst borde detta vara tallet med Aftonbladet, som på och 1864, då vi räddades från inblandning i kriget mot Tyskland endast genom det kraftiga motståndet från De Geerska j 1 1 I från norska storthinget. Allt detta ärjl u 1 lättare kan man ej tro sig om att göraff det nu, då i öfrigt vår armå är långt 8 bättre utrustad än vid nämnda tid. v Vi tro ej heller att konungen gjort eller s! gör någon hemlighet af sina önskningar d i denna del. Och att drömma om krigiskn bragd och ära tillhör ju det furstliga skap-o lyunet och bör aldraminst förundrå i fråga 1 om sonsonen till en berömd krigare, somg tjenat sig upp från musköten. Här in--k träftade dock, att Bernadotte, oaktadt v. fransman, vände Sveriges vapen mot Frank-o rike, men detta visserligen icke mot fran-ska nationen, utan mot den krigare-despot. som ledde dess öden och hvars afgudabild li den nyare forskningen nedryckt från dess sli piedestal. Den närvarande kejsar Napo-h leon, som grundar sin upphöjelse på den fö förstes då ännu orubbade pråstige, har o i sina ,,Napoleonska idber tydligt förkla-III rat sig fullfölja sin ryktbare namnes sy-gi stem. Till hans karakter hör dock en stör st sjelfbeherrskning; han förmår, såsom en be corsikanare egnar. gömma det han ej sh glömt. Hämden är tagen öfver Ryssland de och Österrike. Nu återstå Preussen och öf det öfriga Tyskland. Men derester återstå be era. 01 Allt detta hindrar dock ej Bernadottes så sonson att betrakta Napoleon III med stor uy beundran, kanske också att tjusas af hans so löften. Den kalla beräkningen bemäktigar sär sig lätt ett öppet sinne, särdeles då en da man, hvilket lärer vara fallet med Napo-soc eon III, har fö måga att intaga. Det sih: personliga häri rör ingen annan; men inom ke politiken gäller det stater och folk, och vi der måste Personliga sympatier och antiSeg patier uppoffras för den allmänna välfär-jor den. Så hvarken kan eller bör en regent, del hvilka åsigter eller känslor han än måfra ega, föra sin nation i krig, vare sig mot doo den ena eller andra fienden, då nationen san ej är med derom. Ätven absoluta furstar Jänq rskera icke detta, utan nödgas, vare sig dei med lofliga eller olosliga medel, uppkalla j hög rigslystnaden. Ännu mindre skall då en konstitutionell regent kunna iätventyra ett de dant försök, så snart solkviljan gjort sig nin nog kraftigt gillande deremot. k Och detta har den nu gjort, hvad vårt oå and angår. Alltså tro vi icke, att någon ara för brytande af vår neutralitet nu ängre förefinnes. Men vi antaga på samna gång, att man icke bör, genom hätska tgjutelser mot den makt, hvilken allena an blifsa föremål för de krigslystnas plaer, uppkalla en stämning, som kan gifva uft åt de hemliga önskningarne. Vi upprepa: det är der sjelfbeherrsking behöfves; det är der ansvaret för pphetsande tal faller. Deremot ligger icke den ringaste fara ti att, såsom vi gjort, tala för den part, vilken man vill betrakta såsom fiende, ch mot den, som man vill taga till bundsirvandt. Det är denna distinktion vi önkade att de herrar måtte begripa, hvilka nklaga oss för inkonseqvens i denna unkt. nar Vi inlåta oss i öfrigt icke gerna uti tidning ingspolemik rörande denna stora välfärdsgrip agelägenhet, emedan en sådan polemik ning lätt släpper hufvudämnet ur sigte.sta ock kunna vi ej lemna en utgjutelse i Så agens Göteborgspost alldeles onäpst. sta Det har behagat bladets veckokrönikör än t politicera, och det må han gerna göra. glid en då han påstår att Handesstidningen och ill skyarne upphöjt den makt, hvars sak det