Hans hufvud brände och hans bröst häfde sig våldsamt, han gräfde sig liksom in under den mörka klippa, som hängde öfver honom, liksom trodde ban sig kunna spränga henne och få se en flik af Herrans himmel. Der fanns kraft ännu, det var det goda samvetets kraft, och derför var han segrare midt i sin förnedring. En dvala sänkte sig öfver honom. Klippan, som han ville spränga, var den sammanhopade tyngden af bedragna förhoppningar, gäckande drömbilder af hvad ynglingen tänkt sig stort och högt och eftersträfvansvärdt, och hvad mannen funnit bittert, falskt och tomt i verlden. Han andades tungt i drömmen och hans knutna händer darrade feberaktigt. Då visade sig i det nattliga mörkret ett ljus, det strålade som en stjerna längst in under berget. Han arbetade sig fram dit, och en hand räcktes ut ur ljusskenet och fattade hans. Handen förde honom uppåt, han klättrade på en osynlig stege upp genom berget, och han kände sig så fri och lätt, ju högre han kom, en renare luft sylde hans bröst, och synkretsen vidgade sig i hvarje ögonblick, medan verlden med sitt buller, sin oro och sina strider låg djupt under hans fötter. Ljuset upplöste sig och flöt liksom ut i rymden, och längt bort i ett aflägset fjärran visade sig de ljusa skepnaderna af de kära, som gått bort, men som ingifvit honom den djupa kärleken till det sanna och goda, den fasta viljan, som kunde bjuda lifvet i lösen för helgedomen af ett löfte, som aldrig svikits. När Nils vaknade ur sin dvala, var rummet upplyst af ett rosenrödt sken, och lärkorna sjöngo högt öfver hans hufvud. Brodde hade kommit hem och, när han funnit sin herre sofvande, öppnat fönstret. Sannolikt var det den friska, sommarvarma lusten, som då inströmmade i rummet, hvilken gisvit honom i drömmen denna lätthet och obeskrifliga känsla af frihet. Åskvädret hade dragit bort, och himlen var klar och ren och den