Bedragen! Regnet öste ned, och ljungeldarna korsade hvarandra i skyn, när Nils Bosson kom hem till till sitt herberge. Han frågade efter Brodde, men denne hade varit ute hela eftermiddagen och var ännu ej återkommen. Nils satte sig på fönsterbänken och drog en djup suck. Ilan var ensam med sin smärta, sin förtviflan; och han genomgick för sig sjelf allt det, som timat under de föregående åren, medan lyckan lett som bist mot Carl Knutsson och strött öfver honom sina rikaste gåfvor. Han kom dervid ovilkorligen att tänka på halsbandet och kunde ej förneka för sig, att ända sedan den stund han afstått från detsamma, hade han varit ett mål för ständig motgång. Var nu måttet rågadt, eller fanns det ännu något, som kunde drabba honom värre och förfärligare, än hvad som händt under loppet af denna dag. Ett mål stod klart för honom, det att egna sitt lif, sin själ, alla sina krafter åt det heliga arbetet för sitt folk och sitt land, men midt under detta arbete, just då han trodde sig som bäst vandra ärans väg och få godan säd för sitt höga mål, då vände sig den man, hvilken han tjenade, emedan han var liksom sinnebilden för detta mål, då säger han: du är ärelös! och låter honom sjunka ned i det stoft, som trampades af hans gunstlingars fötter! Fanns det väl ännu en droppa qvar i den kalk, som han tömt?