politik, regeringen följde. Detta skedd emellertid under ständiga afbrott från hö gern och centern. Thiers förklarade, de han nu i 40 år hade deltagit i det poli tiska lifvet, samt att de yttringar af miss hag, som nu kommo honom till del, ickt det ringaste inverkade på honom. I Ma 1866, då han fästade uppmärksamheter på de faror, som hotade från Preussen ville man ej lyssna till hans ord, och de stovärre var fallet nu detsamma. Efter hans åsigt, hade regeringen bort vara be. låten med den faktiska estergiften, at prins Leopold trädt tillbaka; att gå ännt längre, var att göra saken till en honnörssak, som nödvändigt måste leda till krig I st. f. ett sådant beteende hade man bort gifva efter för de medlande makterna och låtit det komma till en kongress. Thiers slutade sålunda: ,,Det är icke för Frankrikes lissintressen, som kriget tillkommit: det är kabinettets felgrepp, som skaffat oss kriget på halsen. Efter detta yttrande utbröt en storm af ogillande från majoriteten. Derefter uppträdde utrikesministern och yttrade: ,,Om vi hade dröjt längre för att begära de andra makternas intervention, skulle vi endast lemnat Preussen ytterligare tid för att fullända sina rustningar och för att med större fördel anfalla oss. Dessutom har ju församlingen blifvit underrättad om det faktum, att konungen af Preussen meddelat alla kabinetter i Europa, det han afvisat vår ambassadör, hvilket är en förnärmelse mot kejsaren och Frankrike. Och om det — hvilket jag anser omöjligt — i mitt land skulle finnas en representation, som kunde tåla något sådant, skulle jag icke fem minuter längre förblifva på min plats som utrikesminister Gramonts tal mottogs med långvariga bisallsyttringar. Jules Favre försökte sedan att supplåera Thiers, i det han begärde, att alla dokumenter angående denna fråga skulle föreläggas; men då han yttrade, att det vore omöjligt att ,, kontrollera det bruk, regeringen gjorde af telegrammen, utbröt en verklig storm af ovilja. Sedan denna storm lagt sig, uppträdde Keratry för att förklara, det han gillade ministörens nppträdande, enär icke någon verklig upprättelse från Preussens sida kommit regeringen till del. Keratry slutade sålunda: , Långt hellre krig, än denna beväpnade tred! Skulle man gå in på en kongress, måste man först afstå från all tanke på att slåss! Då konventet år 1793 kallade folket till vapen, diskuterade det icke längre. Det är en känd sak, att hvarken herregunst eller folkgunst äro rätt varaktiga, hvarpå följande torde tjena som exempel. Det är icke längesedan Paul de Cassagnac, hvilken för sina ultra-imperialistiska åsigter alltid varit hatad af parisarne, i teatern Porte S:t Martin till den grad förolämpades af publiken, att han måste lemna teatern. Enär han nu är en af dem, som mest tuta i krigstrumpeten, och eftersom hans organ ,Pays har innehållit flera dundrande artiklar, anlagda på att framkalla folkets dåliga lidelser, erhöll han hiiromdagen sin lön härför, då han på en af boulevarderna blef föremål för en ,,lysande ovation och helsades af skrikhalsarne der med ropet: ,, Vive Paul de cassagnac!Som vi nämnt, har högsta domstolen den 18 dennes sammanträdt i Blois för att fälla dom öfver sammansvärjningsfrågan. I ,Moniteur föreslår Paul Dalloz, att det ,,under den patriotiska entusiasm, af hvilken hela nationen är uppfylld, och under hvilken inga partier existera, måtte utfärdas en omfattande amnesti, från hvilken endast de uteslutas, som åsyftat politiska mord eller begått grofva förbrytelser. ,Libertå innehäller en liknande uppmaning. . ENGLAND. Under en diskussion i underhuset öfver en interpellation angående den franskpreussiska konflikten, uppträdde äfven Disraeli, och i slutet af sitt tal ytttrade ban: Jag hör ytliga yttranden öfver militära öfverraskningar, eröfringar af hufvudstäder samt den glans och hastighet, hvarmed åtskilliga saker lära skola utföras. Sådant tillhör förflutna tider. I förra århundradet voro sådane melodramiska katastrofer talrika och verksamma; men vi lefva under andra tider. Ett stort land sådant som Frankrike eller som Preussen, kan icke träffas al sådana tilldragelser, och den herrskare, som gör sig saker till sådana beräkningar, skall snart erfara, att han har att kämpa emot en större och väldigare makt, än hvilka militära slagordningar som helst, och denna makt är -— den upplysta meningen i den civiliserade verlden. . . Efter Disraeli uppträdde en man, hvilkens yttrande torde förtjena att än mera beaktas, nemligen Gladstone — Europas måhända störste statsman — hvilken bland annat yttrade: vI afseende på de kraftiga ord, hvarmed den ednaste talaren slutat sitt tal, vill jag icke dölja min åsigt, det jag icke i de förekomna tilldragelna kan finna något, som inför verldens dom kan tfärdiga fredsbrottet. NRO —