— Ja, men icke hvad som dervid skall ske, och som jag kommit att säga eder, på det I mågen veta, hvad I hafven att rätta eder efter... — Och hvad är så detta? — Konung Carl skall der tagas till fånga! — Tagas till fånga! — utbrast Nils med en röst, som på det otvetydigaste sätt talade om en harm och om en yrede, hvilken icke längre kunde återhållas. — Ja, .. han skall der tagas till fånga och föras till Köpenhamn, och konung Kristian skall hylla till sig Sveriges rike. — Sa sant jag lefver! — utropade Nils och slog häftigt med handen på sitt svärd, men hejdade sig plötsligt och blef tyst. — Sakta, sakta! — varnade Magnus — I hafven god tid att bereda eder på hvad som bör ske, men I finnen, att här är något för eder att akta uppå; sen till, att det icke glider eder ur händerna. — Ja, I sägen det — eftersade Nils långsamt — här är visserligen något för mig att akta uppå! — Och kommen det ihog, Nils Bosson, det är tillika för eder ett prof att aflägga, om man kan lita på eder eller icke. Och den belöning som väntar, skall blifva stor, och bättre hämnd vet jag icke för eder finnes att taga... — Jo — utropade Nils och lystade sin högra hand — jag vet en bättre, och vid Gud, jag skall smaka den! — Så mycket bättre — yttrade Magnus lifligt och lade sin hand på Nils Bossons axel, i sin ordning alldeles missledd af det ifriga utropet — behöfven I dertill en hjelpare, så räknen på mig! — Nej, riddar Magnus, jag vill bäretter, säsom hittills, endast räkna på Gud och mitt goda svärd! ... Och må vi nu hafva talat slut med hvarandra! Nils gick med hiftiga steg ut ur klostersalen.