GLTML. Ne H Göteborg den 22 Juli. De finnas, som tro att, i en diskussion, en svag argumentation i sak kan erhålla styrka genom att man tilldelar motparten en hop epiteter. Vi tro ej derpå och anse i öfrigt att den sak, hvarutinnan vi blifvit utsatta för gensägelser från åtskilliga våra vsamtidas sida, är af så stor vigt och kan betraktas från så olika sidor, att man ej bör upptaga tid och utrymme med onödiga utgjutelser af mera personlig beskafsenhet. Må man således tala huru mycket man vill om Handelstidningens ,,tantasterik, virrighet, m. m., det kommer oss ej vid. Deremot hoppas vi kunna visa, genom våra framställningar, på hvilkendera sidan både logik, sundt förnuft, rättvisa och statsklokhet ligga. En insändare i gårdagens Göteborgspost har i en längre framställning uppträdt mot den af oss intagna ståndpunkten i det nu uppkomna kriget. Vi skola söka utsofra ur det långa, förnumstiga talet, med dess deklamationer, den dosis af verklig åsigt, som kan finnas deri. Om vi ej, trots alla bemödanden, kunnat få klart för oss sjelfva eller göra klart för andra hvad insändaren rätteligen menar, så måste han ursäkta oss, emedan felet i thy fall är hans. Inledningen kunna vi förbigå. IIvad insändaren här talar om en politik, som afser en alltför aflägsen framtid, etc., berör icke oss, som ju betrakta dels det närvarande, dels den närmaste framtiden. Då insändaren lägger i vår mun det påståendet, att det vestra Europa borde förena och samla sig till den blifvande striden mot Ryssland, ete, så är detta af honom gripet ur ,,molnen, (n.b. ej Aristofanis, utan hans egens hjernas); vi hafva ej ytirat någonting i detta syfte, dels emed:n vi gerna vilja lefva i fred äfven med Ryssland, dels emedan vi betrakta ett starkt Tyskland såsom en motvigt åt tvenne sidor. Mot vårt yttrande, att om händelserna skulle olyckligtvis så utveckla sig, att vi ej få förblifva neutrala, vi borde ställa oss icke mot Tyskland, utan på dess sida, anför insändaren: att ,,då Danmark ej kan vara nog lumpet att följa samma månin och nog oklokt att lita på preussiska löften, så blir det tydligt, att Handelstidningens politik går ut derpå, att vi, om krig ej kan undvikas, skola slåss förnämligast med Danmark. Detta är qvintessensen af insändarens tal och det är mot denna förutsättning han vänder hela sitt räsonnemang. Häremot anmärka vi till en början, att konseqvensen af ins:ns tal blefve, det Sverige-Norge ej har rätt att föra någon egen sjelfständig politik, utan att denna bör helt och hållet rättas efter Danmark. Så räsonerar man också verkligen inom en god del af vår press. Knappt hade, att anföra ett exempel, man i Köpenhamns Tivoli börjat sjunga Marscljäsen, förr än Aftonbladet, som till en början intog en mycket moderat ståndpunkt, instämde i refrängen. Det är efter Danmark och dess intressen Sverige-Norge skola rätta sig; det är efter dess pipa vi skola dansa. Att förutsätta det Danmark möjligen skulle någon gång rätta sig efter oss, efter hvad vi anse riktigt och hvad är för oss nyttigt, lärer väl vara alltför mycket begärdt. Men detta till trots, våga vi, för vår ringa del, yrka på den skandinaviska halföns rätt att föra sin egen politik. Bringar den oss i kollision med Danmark — valan, må detta land antingen undvika denna konflikt, genom att rätta sig efter oss, eller gå sin egen bana. Men nu är tillika vår oförgripliga mening, att alla de tre skandinaviska ländernas fördel och trygghet ligga i ett godt förstånd med Tyskland, och denna åsigt hafva vi upprepade gånger uttalat, i det våra lifliga uppfordringar till Preussen att esterkomma Pragerfredens 5:te artikel uttryckligen motiverats äfven dermed, att denna sorgliga tvistefråga mellan de germaniska folken måtte blifva för alla tider bilagd. Men nu har detta icke skett, utropar man, och just derföre bör Danmark, och vi med detta land, sluta förbund mot Tyskland med dess fiende Frankrike. hade knappt hunnit förbi Porsgårdens — Strömsnäs — egor, så började Brodde 1— QQ 1.— —