Men de hade knappt hunnit förbi Porsgärdens — pumera Strömsnäs — egor, så började Brodde fortsättningen eller, oni man så vill, utläggningen af det ärende, hvartill talet om djefvulssmedjan och verserna ur hemlandsvisan bildade inledningen. — Det var mig en krämarsven, som jag menar lärt sig konsten af skogsrået — började han, och, då Nils såg frågande på honom, som om detta yttrande varit honom mera gåtlikt än att kalla Arboga för en djefvulssmedja, tillade han — jag menar svennen, som var hos eder i går och hade så mycket märkvärdigt att förtälja, att jag måste gå ut... — Hvad så, Brodde ...hvad har du om honom att säga? Han menade väl med både mig och kungen! — Ja lika väl som skogsrået, när det visar sin fagraste sida för att förvilla jägaren... Se jag har sett baksidan jag, och der var endast en urholkad trädstam att se... — Du far vill, Brodde — sade Nils allvarsamt — menade han illa, så ledde hans tal dock till något, som var värdt att höra... — Det var lögn, herre, lögn och argan list, allt hvad han sade, och hvad I hafven fått att höra i klostret är icke mera värdt än så! Han strök händerna emot hvarandra och såg stint på sin herre. Och innan Nils hann göra något ytterligare spörjsmål, fortsatte han: — Jag anade oråd ... ja, jag är liksom född att ana oråd ...och jag tog mig för att följa svennen, när han gick ifrån eder... Han hade sitt herberge ej långt ifrån vårt, och som han ej lagt synnerligt märke till mig, så kunde jag utan att väcka hans misstankar följa honom. Han dröjde länge i loftet, der han hade sitt rum, och jag började tro, att jag en gång i mitt lif sett fel, då det gält en illgerningsman .. (Forts.)