uppgående solen göt sitt guld in i det lilla rummet. Men synen, som han haft, dröjde qvar i hans sinne, och dess bilder liksom uppärogos ånyo på den rosenskimrande duk, hvilken morgonsolens strålar väfde. Och hopp och mod och kraft tändes på nytt i den unge riddarens barm. , Framåt, uppät — ljöd det som en morgonpsalm i hans hjerta. Han kände sig till mods som korsriddarne, då de utmattade och kraftlösa efter hundrade mödor, faror och strider, sågo den korsfästes bild stråla i skyn öfver den heliga staden. — Framåt, uppåt! — hviskade han till sig sjelf och såg uppåt himmelen med sammanknäppta händer. — Skola vi längre bida i Arboga, herr Nils? — sperde en röst bakom honom. Det var Brodde. Han hade, sedan han öppnat fönstret, gått ned och sett om hästarne samt sadlat dem, så viss var han att det skulle blifva uppbrott af. När Nils vände sig om, var hans blick klar och full af kraft. Endast omkring munnen spelade ännu ett visst drag af vemod. — Nej! — svarade han — vi rida genast... jag önskade, att jag redan sutte i sadeln. — Jag visste väl det...och derför äro hästarne redo! — Visste du, Brodde...? Har du då hört mig tala i drömmen? — Nej, men jag har hört andra tala fullt vakna, och deraf vet jag hvad jag vet... I skolen ock få det att veta, när vi så komma utom denna djefvulssmedja. Jag säger, som det står i Gotlandsvisan: Skorpionen plägar leka och med tungone smeka, men med stjertenom sticka. Äfven Nils tyckte, att detta var förnuftigt taladt, och solen hade icke hunnit långt på himmelen, när han och Brodde redo ut från Arboga.