Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1870, sida 1

ära, jag kan icke tala med fullt förtroende till eder, Nils Bosson! — Så mycket kan jag säga eder — hördes då Nils svara — att jag skall hämnas. — Sådant svar älskar jag att höra af eder mun, och oaktadt jag fattat bättre tankar om eder under de sista åren, alltsedan det vände sig så, att kronan lyftades på Carl Knutssons hufvud, så har jag dock ej ännu vunnit det förtroende till eder, som detta enda ord ingifver mig ... Sigen det än en gång, Nils Bosson, sägen det än en gång, att jag icke må tro, det mina öron hört fel, när vi sedan skiljas åt, och jag vill rätta mina handlingar efter som jag litar på att finna dem stälda af eder på edert håll... viljen I hämnas på konung Carl? — Ja! jag vill hämnas! — upprepade Nils, men hans bröst häfde sig våldsamt, och han liksom framstötte orden, så man hade kunnat tro, att ban varit på det häftigaste upprörd öfver hvad han hörde och nödgades säga, ehuru han måhända hade sina goda skäl att söka öfvertyga riddar Magnus och hos honom stadfästa det förtroende, som denne sade sig hafva fattat till honom — Så vill jag icke förhålla för eder, hvad jag vet om de händelser, som stunda .-Konungen satt som en bildstod. Endast de sammanpressade läpparnes darrning och den gnistrande blicken utvisade, hvilken förfärlig kyla, som bredde sig öfver bans själ. Måhända kände han nu tydligare äv någonsin, att det var något för honom dyrbart och kärt som dog i hans sinne. En grat var öppen och nu lades den kalla likstenen derpå, och vintern snöade sin djupaste snö deröfver. Men under snön på likstenen stod Nils Bossons namn. — Det lyster mig höra — yttrade Nils, då Magnus dröjde att fullborda den påbegynta meningen. — I veten väl — började då åter Magnus —