Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1870, sida 2

dermed försona sig med sitt samvete. Sedan sålunda hans beredvillighet var gifven, behöfdes blott anvisa honom hufvudgången af det samtal, han borde hålla med sitt offer, och sedan kunde herr Jost aflägsna sig. För att icke väcka misstankar gick han förut samma väg, som han kommit. Herr Magnus deremot dröjde, dels för att, om någon mötte honom, som sett honom gå öfver gården, denne skulle tro honom hafva sökt och samtalat med någon annan, dels ock, emedan han behöfde ytterligare inhemta några upplysningar af herr Josts sven. Denne, som följt sin herre allt sedan barndomen, var för honom lika oskattbar som oumbärlig. Med ett godt och uppfinningsrikt hufvud förenade han en tystlåtenhet och en oförtrutenhet, som varit värd en bättre sak. Han förekom dock icke alltid, som riddarens sven, klädd i hans färger, och bärande hans vapen broderadt på sin tröja. För det mesta kom han, som en man för sig, och dök upp, der hans herre behöfde honom antingen som kråmarsven, eller som skeppare eller någon slags handtverkare. Äfven den heliga munkkåpan anlitades med samma färdighet och samma sinnesnärvaro, som någon annan drägt. IIan hade också fullkomligt reda på sin herres sträfvanden, både de hemliga och de offentliga. De voro att betrakta — för att begagna ett främmande ord — såsom ett kompaniskap, hvilket arbetade för gemensam vinst, snarare än som herre och tjenare. Ilans namn var Henrik. Medan herr Magnus af denne Henrik fick den allra bästa undervisning, huru han borde ställa sitt tal, och huru Henrik hade tänkt sig att han skulle utföra saken, om, såsom det från början hade varit bestämdt, han skulle hafva kommit att här uppträda, var riddar Jost i konungens herberge, stel och styf, som det höfdes konungens gunstling alt vara, när han befann sig bland sådana, der han icke hade något att vinna; mjuk