Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1870, sida 2

jöteborg den 21 Juli. De preussiska ,,stordåden äro, hette det, en allians med Ryssland, i hvilken det (Preussen) med förfärlig kartescheld dret det revolutionerade, arma Polens flyktande frihetshjeltar tillbaka från gränsen för att skjutas ned af ryssarne, Danmarks lömska utplundring, broderkriget mot Österrike, för hvilket icke fanns någon anledning; Frankfurts grymma brandskattande. Vi ämna icke försvara Preussens beteende mot de slyktande polackarne, ehuru det är här omtaladt med alltför stark färgläggning, lika litet som vi ämna försvara Preussens delaktighet i Polens delning. Vi anmärka endast, att Tyskland och tyska folket icke äro i minsta mån delaktiga i denna skamliga preussiska politik. Deremot var anfallet på Danmark ett verk mera af den tyska nationen än af Preussens regering. Men här tarfvas några erinringar. Segrarne öfver Slesvig-IIolsteinarne 1549, vunna till god del genom svek från preussiska regeringens sida, hade gjort Danmark öfvermodigt. Behandlingen af de tyska elementerna i Sydslesvig var på en gång orättvis och oklok. Så spredo sig de fördrifna presterna och skollärarne öfver Tyskland ropande på hämnd öfver orättfärdigheten. Vid hvarje större nationell folkförsamling framträdde bland de andra fanorna, Schleswigs-IIolsteins-sorgslorklädda banör. Förödmjukelsen kändes så mycket djupare, som det var en stark makt, som lät sig så bebandlas af en svag. När så danska regeringen tog det olyckliga steget till Slesvigs närmare införlifvande med Danmark, bröt stormen ut. En revolutionär nationalkomite bildades, och det var nära att revolutionens låga antändt hela Tyskland med Schleswig-Holsteins befriande till närmaste uppgift. Preussens regering hade intet annat val in att sätta sig i spetsen för rörelsen, eller omstörtas af densamma. Den valde let förra. Österrike följde med, för att ej stå utom händelserna. Och segern blef blott alltför lätt. Vi vilja ej lägga sten på börda, men det kunna vi ej underlåta att uttala, att sämre har väl aldrig ett försvarskrig blifvit fördt af ett land, som kämpat för sin tillvaro. Men anspråhen höllos uppe, trots det däiga krigförandet, och så afbröts konferensen i London, der Danmark kunnat erhålla