Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1870, sida 2

— Jag är så öfvertygad om, att han kommer, att jag vågar mitt lif derpå! Den visshet, hvarmed svaret uttalades, bragte den tviflande konungen derhän, att han så godt som satte hela frågan på ett enda drag, nemligen på Nils Bossons uppträdande i klostersalen eiler icke. Kom han till ett hemligt möte med en förrädare, så gaf han sig redan derigenom färg att vara förrädare sjelf, Konungen var dock fortfarande af den tanken, att detta var omöjligt, och riddaren, som aldrig lät ett gynnsamt tillfälle gå sig obegagnadt ur händerna, sade: — Men eftersom I hafven mod att se edert öde under ögonen, min nådige herre och konung, och om I sätten något värde på den tjenst, jag kunnat göra eder, då jag bidragit att blotta kanske den farligaste af de förrädare, som någonsin itnjutit er gunst och omgifvit eder, viljen I då tillåta mig... Riddaren började stamma, liksom om han icke vågat fortsätta, men konungen uppmanade honom dertill. Sägen fritt ut, Jost von Bardenvleth, hvad I hafven på hjertat — sade han — den finnes icke ill, som kan säga, att jag någon gång lemnat obeönad en trogen tjenst! — Jag känner det full väl, nådige herre — itertog då riddaren — och det är också endast på grund deraf, att jag känner storheten och högsintheten hos eder, som jag vågar påminna eder om, hvad I en gång saden mig, då jag orättvislisen, ehuru i all sköns vänskap, blef tilltalad af der frände, den ädle riddaren, herr Thord Carlsson, men lyckades genom min foglighet ach det ugn, som jag besitter, atvända ett obehagligt upp— Och hvad sade jag? — sporde konungen frigt. er I ären af ett fromt och rättrådigt sinne, Jost ... sådana voro edra:ord ... och jag finner, att