Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1870, sida 1

unnit det smyckadt som Till en sest. I. (Från en tillfällig korrespondent.) Berlin den 17 Juli. Pilldragelsen i Ems. — Konungens aåaterkomst. — Reflexioner. Telegrafen frambär hastigt alla vigtiga mderrättelser, men den är ej istånd till ut gifva en riktig bild af eller öfverblick öfver ställningen härstädes. Tillåt mig lerföre att gå något tillbaka. — Så länge som i konflikten mellan Frankrike och Preussen det endast var fråga om Hohenollerns kandidatur, så länge förhöll sig ulmänheten temligen lugn, ehuru också unnos flera , ultra-loyala, som ingalunda önskade, det konungen skulle gifva efter i lenna sak. Derför helsade man här prins Leopolds ,frånsägelse liksom öfverallt i Tyskland, med mycken tillfredsställelse såsom ett tecken på Preussens fredliga sinhnesstämning: och många, till och med de, son voro böjda att deri se en af Bismarcks sluga planer kullkastad, medgaf Frankrike m viss rätt i denna sak, som skulle dels kullkasta kejsarinnan Hugenies planer att sätta sin väninnas, Isabellas, son på den spanska tronen, dels intvinga Frankrike emellan två hohenzollernska konungahus. Olliviers förklaring i deputeradekammaren, att Frankrikes fordringar nu voro uppyllda, besvarades öfverallt med en innerig tillfredsställelse, som fann sitt uttryck i en betydlig ,hausse på alla curopeiska börser, hvilka redan vid Frankrikes första rörelse tappade hufvudet och mycket pengar. Man lefde upp på nytt. Handelstidningens läsare skola nog lätt örstå, med hvilka känslor man plötsligt härom afton kl. 10 genom ett extrablad från ,,Nordd. allg. Jeit. underrättades om illdragelsen i Ems, hvarest Benedettis upprädande på promenaden gent emot den gamle konungen hade föranledt denne att neka honom vidare audiens. Som en löpeld gick denna underrättelse genom staden, och öfverallt, vid alla gaslyktor sågos föreläsare, som meddelade den ankomna nyheten. Konungens uppförande framkallade ofta bifallsrop. Denna korta notis är eder utan tvifvel bekant, och utförligare meddelanden funnos i alla härvarande blad; men jag tillåter mig att här gifva en från dessa berättelser något afvikande framställning, då jag efter konung Wilhelms hemkomst har sökt att få de närmare detaljerna af händelserna i Ems af en man, som alltid plägar vara i konungens närhet. Enligt hans muntliga berättelse gick det till sålunda: Konung Wilhelm mötte det franska sändebudet på morgonen på promenaden. Grefve Benedetti förblef stående. Ifter sin vana — konungen ledsagades vid tillfället af flygeladjutanten grefve IÅhndosk — räckte konungen på det vänligaste sit handen åt sändebudet. Benedetti tog sig deraf anledning att sluta sig till konungen, som fortsatte sin kurpromenad. Han meddelade dervid konungen, att prinsens af Hohenzollern renunciation af den spanska kronan efter all szaumolikhot skulle göra ett tillfredsställande intryck i Paris, och tillade, att ingen skulle mer än kejsaren känna sig Jycklig, om denna sak kuude helt och hållet bringas utom fåga. Konungen stannade då genast för ett ögonblick och anmärkte ungefär: Jag trodde, att allt nu var klart. Efter många diplomatiska vändningar antydde Benedetti, att konflikten det oaktadt lätt kunde återkomma, emedan den af prinsen gjorda frånsägelsen af spanska tronen ingalunda uteslöt möjligheten af, att samme prins celler hans broder kunde i ett senare stadium komma på förslag till kronan. — Konnngen såg frågande på honom. — , När E. Majestät kanske — så ungefär ljöd, eulig min sagesman, Penedettiis ord — en g för alla ville allernådigst behaga att vertaga garantien för, att ej heller i framtiden Frankrikes känslighet säras .... Den franske gesandten slutade icke meningen, ty konungen trädde trå steg tills baka och kastade på honom en ljungande blick, hvarefter han genast vände sig till grefve Lelmedorst och med ljadelig röst uttalade dessa ord: Säg då denne herre, att jag icke har något vidare att meddela honom. Suaxt derefter lenmade konungen promenaden, och då grefve Lehndorfl ville träda fram till grefve Venedetti för att utföra konungens befallning, steg denne något tillbaka och bugade sig djupt för adjutanten, ty konung.n bade talat så högt, att han icke önskade höra dessa ord upprepa Grefve Lehndorff helsade på samma sätt och följde konungen. Så slutade denna genom sina ödesdigra följder historiskt vigtiga tilldragelse. Tager man ru saken från sidan af vanlig höllighet, ligger det onekligen något sårande i att börja ett så vigtigt samtal