folket, alla de offer, som skulle kräfvas för att det såsom segrare skulle gå ur striden. Man sade rent ut, att man hvarken hade lust till att slåss för prinsen af Hohenzollern eller gå Bismarcks ärenden. Man väntade med en viss farhåga — sedan depecherna från Paris bragt meddelanden om, att prinsens renunciation på den spanska kronan icke vore tilliyllestgörande för att tillfredsställa Frankrike: att man skulle fordra Pragerfredens uppsyllelse, såväl med afscende på Mainlinien som på militärkonventionerna med sydstaterna och slutligen med hänsyn till Danmarks fordran på Nordslesvig. Ehuru tyskarne i allmänhet frånkänna Napoleon all rätt att blanda sig i dessa angelägenheter, så väntade de dock, att dessa spörjsmål skulle gifva anledning till det af Frankrike önskade kriget. Ilade detta skett, så skulle den genom detta okloka sätt att gå till väga nu framkallade hänryckningen i Tyskland hafva varit af en temligen kylig art. — Nu deremot, åtminstone försäkrar gammalt folk det allmänt, är enthusiasmen större än 1813, då konungen af Preussen kalladej hela sitt folk till vapen. Telegrafen har redan omtalat, att konungen redan i Fredags afton kommit hit tillbaka, men också, huruledes han mottogs. Det var ett triumstäg snarare än firandet af en konungs återkomst, som skall rusta för att möta en jemnstark fiende. Från Potsdamer-bangården till konungens palats ,,Unter den Linden, en väg som från slottet i Stockholm till Djurgårdsslätten, stod allmänheten flera timmar sammanpackad, och då konungen med kronprinsen vid sin sida kom åkande i en öppen kalesch, förspänd endast med två hästar, utbröt hela massan i ett så enstämmigt hurrah, som vore det efter aftal. Jag minnes blott en gång, som jag sett en dylik folkmassa och hört ett sådant tillrop — det var den 5 Juni 1850 vid Christiansborgs slott i Köpenhamn, der man bragte Fredrik VII sin tack för hans ettåriga frihetsgåfva. Fredrik VII är död, och den man, som 1848 förjagades af Berlinarne, körde nu tillbedd och helsad af jubel genom Berlinarnes leder! Och långt inpå natten fortsatte , Janhagel att jubla, tills konungen, sedan han slera gånger visat sig på balkongen, slutligen tröttnade på spektaklet utanför sin dörr och lät genom prins Radziwill bedja, att man nu skulle låta honom vara i lugn, emedan han skulle hålla krigsråd. Och — jag må säga det till Berlinarnes heder — det dröjde ej fem minuter, förrän platsen var tom; men långt inpå natten hörde man solksånger och ,,ned med fransmännen! ljuda genom alla gator. Krigsrådet, som hölls straxt efter, sedan konungen blifvit fri från Berlinarnes hyllning, och varade långt inpå natten, beslöt ögonblicklig mobilisering, och riksdagens inkallande af ministeriet följde straxt derefter; men eget nog har intill detta ögonblick mobiliseringsordern icke offentliggjorts, ehuru manskapet redan den 19 insinner sig vid fanorna, och lika så litet har krigsförklaringen här oflicielt förkunnats, ja hr v. Werther befiuner sig innu i Paris. Deraf ville ännu i dag mången sluta till, att ett svagt hopp skulle föresinnas om fred. Man tror dets ske, emedan Ryssland, England, Österrike och Italien ännu utöfva en viss tryckning på Napoleon, som lär vara mycket böjd sör fred, medan kejsarinnan och militärpartiet vilja förmå honom till kriget. I går gick här det ryktet, sramkalladt af en notis i ,,Börsen-Courier, att Ryssland hade förklarat Frankrike krig — och nänga tusende trodde derpå. I dag har letta rykte aflösts af ett annat, nemligen, utt Danmark har slutit en allians med Irankrike mot Preussen, och kammarherre Juaade inpackar allaredan sina saker! tt annat rykte säger, att konungen af Sverige rest till Köpenhamn för att öfverala konung Kristian till neutralitet, likasom hertig Karl, som samtidigt med kohnungen af Preussen uppehöll sig i Ems ch mycket firades, skall hafva rest till Köpenhamn för att förmå danske konunsen att förblifva neutral, eller ock att delaga i kriget mot Frankrike, hvarför koungen af Preussen skulle återgifva Nord-si lesvig. Så aflösa ryktena hvarandra. IIvem är se stånd att beriktiga dem, då de komma sådan mängd? 3adens, Baierns och Wärtembergs förcdaring med afseende på ,,casus focderis ar här gjort ett upplyftande intryck, och nan tror bestämdt, att Napoleon här har nissräknat sig. Aldrig sedan 1815 har let tvska folket känt sig så enigt och ms mer m mor m —————— — — — —