Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1870, sida 1

AAnnnnnnnknnnnnnnnnnn — ter sin vana sade enhvar af de tillstädesvarande ett vänligt afskedsord, på ett iögonfallande sätt undvek att säga grefve Benedetti ett enda ord eller att ens skänka honom en blick. Detta må synas hårdt. Men man besinne, det konungen egde rätt att vänta, att en man sådan som grefve Benedetti, hvilken ännu dagen förut spisat tillsammans med konungen vid hans taffel, ej skulle låna sig till uppdrag, hvilka såväl till sin form som sitt väsende voro förolämpande för konungens person. Man väntade konungen här i Berlin redan den 14 dennes frampå aftonen. Stora folkmassor rörde sig på gatorna och isynnerhet utanför kungliga slottet. Det kom till högljudda demonstrationer, hvilka icke slutade förrän kl. 2 på natten. Men konungen afreste först den 15 kl. 8 på morgonen trån Ems. Finansministern och inrikesministern åtföljde honom, medan Bismarck stannat i Berlin och endast till Brandenburg reste konungen till mötes. Konung Wilhelms resa liknade ett triumftåg. Underrättelsen om hans kraftiga afvisande af det franska öfvermodet hade under tiden likt en löpeld genomflugit hela Tyskland. Landtfolket hade strömmat till, för att på alla jernvägsstationer bringa honom de otvetydigaste ovationer. Städerna föregingo med de mest lysande exempel. Ögonvittnen berätta mig, att först och främst i Kassel, kurfurstens af Hessen fordna residens, entusiasmen genombröt alla former och gaf sig luft i de mest stormande demonstrationer. Konungen omringades och öfverhopades med alla bevis på den innerligaste tillgifvenhet; man lät honom ej komma till ordet, icke ens då han ville försöka att besvara borgmästarens tal, med hvilket denne öfverlemnade en tillgifvenhetsadress af staden. Från mångfaldiga håll ljöd ropet: , Krig med Frankrike! Samma scener upprepades i Göttingen, den berömda hannoveranska universitetsstaden, der isynnerhet studenterna ådagalade en ungdomligt eldig entusiasm, i Bersum, i Magdeburg och öfverallt der folket, medan extratåget stannade, fick tillfälle att yttra sig. KL. 3,9 den 15 på aftonen anlände konungen till Berlin. På bangården öfverhöljdes han med lagerkransar. Folket försökte spänna hästarne från vagnen och sig sjelft framför densamma, och endast på konungens bestämda begäran lät man förmå sig att afstå derifrån. Den en fjerdedels mil långa vägen från bangården till slottet var uppfylld af många tusentals menniskor, hvilkas jubelrop åsklikt fortplantade sig. En herrlig sommaraston gynnade detta improviserade, men desto vältaligare emottagande. På de flesta husen hade man uthängt slaggor, hvarje fönster var fullsatt, och alla voro blott uppfyllda af den enda tanken att i det ögonblick, då konungen återkom till sin hufvudstad, uttrycka för honom, att hvarje hjertats rörelse uppgick i den enhälliga viljan att värna nationens ära. Anda tills långt fram på natten böljade mängden upp och ned; enhvar ville satta posto vid slottet, för att ännu en gång få se konungen; man afsjöng utanför hans fönster patriotiska sånger, och dessemellan ljödo tusenstämmiga hurrarop dånande genom natten. I en sådan rörelse hade jag ännu aldrig sett Berlin. Konungen, vid hvars sida kronprinsen satt, såg, då han i sin öppna tvåspannsvagn åkte upp till slottet, mycket allvarlig ut. På detta anlete, som eljest visar ja mycken välvillighet, hade nu skuggan af väldiga framtidshändelser lägrat sig. Hans hälsning saknade den vanliga tilldragande vänligheten. Uti den andra vagnen i ordningen åkte Bismarck med kyrassierhjelmen på hufvudet. Emellertid hade — kl. 5,20 på e. m. — den franska krigsförklaringen ingått hit. Grefve Bismarck hade emottagit densamma och framlade den för konungen i Brandenburg. Depeschen innehåller, såvidt jag vet, endast de kategoriska orden: , Kriget är förklaradt. Konungens första handling efter återkomsten till slottet var undertecknandet af den order, genom hvilken nordtyska förbundets armå mobiliseras. IIärpå voro alla i ministerierna förberedda. Åunu under natten aigingo de sista orderna. Inom åtta dagar står armöen slagfärdig. Det är visserligen att förutse, att fransmännen innandess redan skola kasta en kår mot vår gräns, ja tillochmed öfverskrida gränsen. Men detta skulle endast bevisa, hvad som under tiden redan blifvit till full evidens ådagalagdt — t. ex. genom franska regeringens förfrågningar vid åtskilliga hof (äfven det svenska?) rörande en j eventuell assistens i ett krig mot Preusa