Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1870, sida 1

till Berlin. — Bismarcks rerksamliet. — Berlin dagen efter krigsförklaringen. Sedan jag i mitt föregående bref granskat rättsståndpunkten, sådan densamma förefinnes efter den tyska och lyckligtvis öfverallt utom Frankrike delade uppfattningen af förvecklingarne mellan Preussen och Frankrike, skyndar jag att meddela er en skildring af våra förbållanden efter de sednaste händelserna. Låtom oss förflytta oss till Ems. Konung Wilhelm begagnar der, såsom hvarje år, sin brunnskur. Han giäder sig dervid ännu för föga mer än en veckas tid sedan åt Olliviers högtidliga förklaring, ,att freden aldrig varit mera betryggad än i detta ögonblick. Frankrikes sigilibevarare hade mot bättre vetande uttalat dessa ord, bestämda att invagga dess grannar i säkerhet. Han borde ha sagt: aldrig har det af oss länge önskade och säkert förberedda kriget varit säkrare än i detta ögonblick. Nåväl, det önskade ögonblicket för demaskeringen inträffade redan efter två eller tre dagar. Man öfverraskade den gamle konungen i Ems, midt under hans kur, med ett ultimatum, som ej föregåtts af den ringaste förhandling. Man vände sig genast till honom personligen för att öfverrumpla honom och sätta honom i trångmål, vetande, att han befann sig utan diplomatisk omgifning. Konungen lemnade de nödiga förklaringarne; prims Leopold trädde tilbaka från sin kandidatur. Alla — äfven Ollivier i privatkretsar — förklarade saken derigenom ordnad. Men icke så franska regeringen. Djerfvare genom den vunna framgången, går hon längre i sina fordringar, så långt, att hon omöjligt sjelf kunnat tro på den ,moderation, som hon offentligt vindicerar åt sitt uppträdande. Hon fordrar af konungen en förklaring. genom hvilken han för all framtid skall förpligta sig att vägra hvarje hohenzollrare samtycke till kandidaturen till spanska tronen. Så talar en herrskare till en underkufvad, men ingen suverän till en annan i konung Wilhelms ställning. Och förklaringen skall genast afpressas konungen; det skall icke ens lemnas honom tid att med sina rådgifvare öfverlägga om den framställda fordringens politiska betydelse. Till all lycka är konungen öfvad i affärerna. Han vet, hvilket svar som är det lämpliga. Ilan vägrar att afgifva den begärda förklaringen. Säsom det var att förutse, åtnöjes franska regeringen icke härmed; hon ålägger sin gesandt att föreligga konungen ännu längre gående fordringar — en nästan direkt underkastelsefordran. Gesandten ivfinner sig på en helt ovanlig timma i konungens förmak. Hans önskan att bli anmäld uppfylles. Men konungen låter, icke ett ögonblick obeslutsam, genom sin tjenstgörande adjutant säga honom, att han beklagar! att ej kunna emottaga honom — han Par intet vidare att meddela honom. Det är omöjligt att gifva ombudet för en tilltagsen granne, hvars farliga afsigter lagts i dagen, ett mera träffande svar. Konungen, har med värdighet förstått att värna sin hemfrid. Våra tidningar ha berättat, att grefve. Benedetti våndt sig till konungen på hrunnspromenaden för att förelägga honom de ifrågavarande sisla fordringarne. Personer af konungens omedelbara omgifning, med hvilka jag i dag talat och som i hvarje fall skulle känna en dylik tilldragelse, veta intet derom, och vi förvisa derfor historien — för att låta äsfven fiendens budbärare vedersaras rättvisa — till ryktenas område, hvilka naturligtvis nu uppdyka i ofantlig mängd. Emellertid bekrättar det sig, att grefve Benedetti, ej beredd få ett så snöpligt asfärdande, vid konungens afresa från Ems, på bangårdens perron, försökt att ännu en gång nalkas konungen, men att denne, medan han ef