Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1870, sida 2

Herrarne började kasta sörundrade blickar på hvarandra. Sådana ord, fulla af kraft och eld, bade de knappast väntat sig att så höra af den medgörlige konungen. Utom de så, hvilka voro med om de hemliga stämplingarne, var det också ingen, som visste, att hvad konungen än ville säga eller göra, så skulle han ändå till slut rammas af olyckan, huru länge det. än kunde dröja. Men äfven dessa herrar skistade färg och bleknade, när konungen fortsatte: — De kunna finnas, som äro af den meningen, att de icke göra sig samvete af att tvinga sin konung, ja med våld, om så fordras, och kanske med fiendehjelp. Men veten det, gode herrar och män, att ännu vet jag att föra svärdet, och ännu lefva svenska män, som skola stå sin konung bi, när det gäller att häfda Sveriges lag och Sveriges sjelfständighet. Jag spörjer eder ännu en gång till, I som hafven i detta mål talat för inskränkning i min konungsliga makt, och det är det samma som att tala till styrka för Sveriges fiende, — jag spörjer eder ännu en gång till, viljen I taga edra ord tillbaka eller stånden I fast dervid? Alla förblefvo stilla och konungens blick flög örnlikt stark öfver alla i salen, tills den stannade på erkebiskopen. Men denne reste sig upp och svarade ja till konungens spörjsmål och efter honom biskop Sigge, herr Nils Jönsson och herr Magnus Gren sammaledes, och erkebiskopen sökte äfven anföra de grunder och skäl, hvarpå han stödde sitt svar. Då tog konungen till orda: — Nå väl vördig fader, erkebiskop Jöns, jag förklarar eder härmed förlustig edra län, så ock I, biskop Sigge, och I öfrige, hvilka icke dragit i betänkande att göra ett med fienden mot eder konung! hune (Forts.)