Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1870, sida 2

undersökning af personen i fråga upplysa, såvidt möjligt är, om dess sinnesbeskaffenhet. D:r S:s egen erfarenhet hade öfvertygat honom om, huru nödvändigt det är att en fullkomlig undersökning göres i dylika fall. Icke desto mindre kunna svåra fall förekomma, då man icke säkert kan afgöra förhållandet. Man har då att efterforska och beakta slägtens beskaffenhet, ärftliga anlag, könsoch äktenskapsförhållanden, samhällsställning och flera andra liknande iuflytelser. I denna riktning kan man gå så långt som möjligt och på det sätt närmare begrunda diagnosen: Då, såsom Grisinger visat, det kan vara svårt att framställa en fullständig sjukdomsbild, får man åtnöjas med att konstatera ett eller annat förhandenvarande symptom af sinnessjukdom. Såsom hufvudpunkter framhöll talaren att undersöka personers uppfattningsförmåga, känsel och rörelseförmåga samt att beakta egendomliga själsyttringar. Tal. hoppades, i likhet med Ludvig Mejer och Grisinger, att man ramdeles måtte kunra grunda diagnosen och sjukdomsbegreppen på anatomisk grund. Talaren anförde sedermera åtskilliga svårt bestämbara fall af sianestiliständ med afseende på tillräkneligheten. Så vårdades vid den inrättning han förestod en man, hvilken i 15 år varit behäftad med mania intermittens. Det kunde gå långa tider om, halfannat år en gång, då det skulle vara omöjligt för någon att märka något fel med denne man. Han kunde deltaga i sällskapslifvet, konversera, dansa, utan att en enda bland de damer han dansade med skulle kunna misstänka, att han ej vore en fullkomligt klok man. Men plötsligen kunde galenskapen komma öfver honom, han kunde skjuta på en meuniska och vara den vildaste på hela inrättningen. Men intervallerna äro så ljusa, att ingen, som ej kände honom lika väl som talaren, skulle kunna misstänka det ringaste fel med hans förstånd. Under hela den långa tiden hade dock tal. ej ett ögonblick misstagit sig på honom, ty han hade aldrig sjelf velat medgifva att det fattades honom något, varit tacksam för de välgerningar han åtnjöt. Likaledes sramdrog tal. som exempel en dame, älskvärd, täck, behaglig, hvilken på ett utmärkt sätt fullgjorde sina åligganden som guvernant, men som detta oaktadt ända sedan 1855 ej varit vid sina sinnens fulla bruk. Hon erfor oupphörligt en susande, sjungande rörelse för öronen och erkände sjelf, att hennes förnuft var rubbadt. Tal. ville framställa en varning till läkarne att ej låta gäcka sig af dessa och dylika fall. IIan önskade att rättvisa skulle skipas, men att straffa en person som ej vore vid sina sinnens fulla bruk vore ej rättvisa. Tal. anförde vidare exempel på personer behäftade med monomanier, t. ex. förföljelsemanien. Det fanns personer, som ständigt hade för sig att skaffa den eller den ur vägen; en mordbrännåre hade för sig att Gud befallt honom begå sitt brott. Medicinalrådet Wistrand framhöll, att läkarens främsta uppgift är att noga aktgifva på alla de omständigheter, hvilka inverka på bestämmandet af, huruvida en person må ega att utöfva medborgerliga rättigheter. Tal. instämde för öfrigt med direktör Sandberg i svårigheten att bestämma tillräkneligheten hos en person, som lider af hvad man kallar Mania intermittens eller af Monomania, erinrande derom, att sådana fall förekomma, då rättsläkaren fioner en person hafva begått en brottslig handling under omständigheter, hvilka framkalla misstanke om ett ofritt tillständ under handlingens begående. Men om samma person sedan under veckor, månader befinnes vara i besittning af normalt psykiskt tillstånd, så må man ej undra på om den praktiske rättsläkaren ansett en sådan person tillräknelig. Talaren anförde fall, då efter all anledning en person, om hvilken anhöriga och bekanta haft kännedom om sinnessjukdom, begagnat sig häraf till täckmantel för brotts begående. Sådana fall voro svåra att rätt bedöma. Professor Malmsten yttrade, att personer kunna simulera ett ofritt tillstånd liknande en monomani. Tal. anförde från serafimerlasarettet i Stockholm fall af låtsad döfstumhet, som genom användande af kloroform blef uppdagadt, och tänkte sig möjligheten af att en listig person kunde ihärdigt simulera ett monomaniskt tillständ. TIill sist uppträdde ännu en gång direktör Sandberg, sägande sig vara tillfredsställd om han hade tyckats att rikta rättsläkarens uppmärksamhet på dessa vigtiga frågor. Då ingen talare vidare hade anmält sig och den för mötet bestämda tid var nira tilländalupen, hemställde ordföranden, huruvida förhandlingarne skulle fortsättas. Men då doktor VWarenius, som skulle inledt det uppgifna ämnet, afstod derifrån, asslöt ordföranden mötet med ungefär följande tal: Mina herrar! Till Eder bringar jag min hjertliga tack för det öfverscende som blifvit mig visadt. Se vitillbaka på förhandlingarne, hafva dessa blifvit förda med en värdighet, som anstår vetenskapsmän och kolleger. Resultaten äro ej glänsande, men rika; mesta vinsten ligger i utbytet man och man emellan af ider. Inom den fysiologiska sektionen har dock meddelats en upptäckt, som kommer att i hög grad inverka, om ej omgestalta, mycket inom nero-pathologien, som förut var dunkelt och obekant. Vigtigast af allt är dock len broderliga samfärdseln, som sammanknyter ej blott nordens vetenskapsmän, utan äfven nordens folk. Gemensamhet i kultur och utveckling är nordens mål. I afskedets stund räcka vi nu hvarundra handen med gammal nordisk trofasthet. Bröder från andra sidan sundet, tagen med Eder j blott vetenskapsmännens, utan äfven de nordiska brödrafolkens välönskningar! I hafven undersått större pröfningar än mången, men I hafven ourit Edra lidanden som tå. Mätte de så gå i ullbordan, de gamla klassiska orden: ,,Post nubia phoebus.s Härefter framförde generaldirektör Berin uti hjertliga ord mötets tack till dess iktade ordförande, till bestyrelsen, lokalcomitöen och sekreterarne. Härmed var let första sjelfständiga nordiska läkarenötet afslutadt. Vi äro i tillfälle att meddela den reserration, som afgass at nrofessor Ni-yIna