Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1870, sida 2

och han sörstod så väl att derunder visa för den lättrogne konungen den skönaste utsida, att dennes bjerta helt och hållet öppnade sig för honom, och i och med detsamma utträngdes derifrån Nils Bosson. När Thord ännu en gång ville varna sin srände för främlingen och antydde på, hvad han visste om honom genom Nils Bosson, svarade konungen icke utan en viss häftighet: — Var du med, frände, hos den gamle herr Krister, eller på krämarskutan? — Nej, det var jag icke! — nödgades Thord svara. — Nå väl — hade konungen yttrat — kom då ihog, att icke döma i fåvitsko. Thord ville invända, att han trodde mera på Nils Bosson, än på den främmande riddaren, men konungen hade börjat tala om något helt annat, och då Thord fann, att han icke vidare kunde göra något åt saken, måste han låta den hvila. Thord kände icke heller fullkomligt allt det, som Nils kände om den lede riddaren, och hvad han fått veta, hade mera skett tillfälligtvis, än till följd af någon fullständig redogörelse af hans vän. Dock tviflade han icke ett ögonblick på sannfärdigheten af dennes uppgifter, huru korta och ofullständiga de än voro, och skulle ofelbart hafva med mera ifver fört sin väns talan inför konungen, om han kunnat ana hela djupet af den svarta anläggning, som hopspanns af främlingen. Men han anade intet deraf, och hans öppna, redliga sinne skulle knappast hafva trott derpå, om någon gjort honom reda derför. Likväl hade han en instinktik misstro till riddar Jost, och han måste stunlom göra våld på sig för att icke låta sin motilja mot honom utbrista. (Forts.)