Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1870, sida 1

är son fremmande krona. det uttalas, att vi stå omedelbart invid ott krig, som i fasa skall lemna långt bakom sig krigsscenerna från de sednaste, på blodsutgjutelse så rika årtiondena. I detta ögonblick betraktas — sedan arfprinsens af Hohenzollern oegennyttiga och ädla hållning för en dag lifvat hoppet om en fredlig lösning af frågan — kriget såsom oundvikligt. Det är en oerhörd olycka för de inblandade folken, för Europa, och för att låta denna olycka framträda i sitt rätta ljus, måste tilläggas, att alltsedan Napoleon I:s dagar intet krig blifvit satt i scen på ett lättsinnigare sätt och af obetydligare anledningar. Hvarpå grundar sig Frankrikes krigshotelse? På det taktum, att prins Leopold!: af IIohenzollern slutligen antagit spanska regeringens upprepade anbud att bära Spaniens krona. Franska regeringen, lagstiftande församlingen, hela Pariserpressen — med undantag af 3:ne tidningar, som bibehållit sin sans — göra prins Leopold genast till en prerssisk prins, betrakta honom såsom förkroppsligandet af en Bismarcksk intrig samt känna sig i Frankrike hotade i det förutseende, att Spanien skall tagas i släptåg af nordtyska förbundet, och att Carl V:s verldsrike skall återuppstå. Låtom oss deremot aktgifva på följande fakta: Prins Leopold är född den 22 September 1835; hans mor, prinsessan Josephine af Baden, är dotter till prinsessan Stephanie Beauharnais, Napoleon I:s adoptivdotter, och hans far, furst Karl Anton, till prinsessan Antoinette Murat. Såsom barnbarn till en Murat och en Beauharnais är han på dubbelt sätt slägt till kejsar Napoleon III, ja slägtskapen är tillochmed temligen nära. Deremot är slägtskapen mellan huset TlohenzollernSigmaringen, hvilket prins Leopold tillhör, och huset Hohenzollern, som sitter på Preussens tron, uteslutande att hänföra till de båda husens gemensamma namn. Då genom fördraget mellan Preussen och de hohenzollernska furstarne afs den 7 December 1849 de sistnämnde afträdt sina suveränitetsrättigheter till preussiska kronan, förelades de preussiska kamrarne ett memorandum af den 3 Januari 1850, hvari det uttryckligen säges, att de hohenzollernska furstarne icke tillhöra det kungliga husets successionsberättigade agnater. Sjelfva fördraget fastställer dessutom i 13:de artikeln, att den bestående furstliga hohenzollernska husförfattningen skall upprätthållas i allmänhet som i enskildheter. Härefter är icke konungen af Preussen, utan prins Leopolds far det turstliga husets chef. Detta hus är således — ifall fråga öfverhufvudtaget kan vara om en slägtskap mellan detsamma och den kungliga familjen — tio gånger närmare slägt med Frankrikes Napoleonider än med hohenzollrarne på preussiska tronen, och det innehar i Preussen endast en privatfamiljs rättigheter och ställning. Dessa förhållanden äro åtminstone lika väl kända vid hofvet i Paris som hos oss. De blefvo utredda då prins Karl af Ilchenzollern, en bror till arfprinsen, begaf sig till Rumänien, och dessutom vet man, att furst Karl Anton sedan lång tid tillbaka stått i mycket förtroliga personliga förhållanden till kejsar Napoleon. Då prins Leopold alltså af franska regeringen betecknas såsom en preussisk I prins, såsom en anhörig till det regerande huset Hohenzollern, så kan man ej annat än förmoda en vrängd framställning af sakförhällandena för bestämda ändamål. Franska regeringen låtsar som om PreusIsen hade för afsigt att sätta prins Leopold på spanska tronen. Nämnda regering skulle ha mycket dåliga agenter i utlandet, om hon ej vore öfvertygad om motsatsen. Från alla officiella sidor i Preussen har emellertid på det otvetydigaste blifvit försäkradt, att preussiska regeringen fullständigt hållit sig på afstånd från hela denna angelägenhet, ja att konungen, enligt huslagarne, allsicke är i tillfälle att meddela eller vägra medlemmarne af den furstliga familjen tillstånd att antaga en Att sätta någon på en thron vill säga att i nödfall med vapen i shand tilltvinga sig hans tronbestigning. Ilvilken anledning egde man då att förmoda detta af preussiska regeringen? Det enkla faktum, att prins Leopold slutligen ingick på spanska regeringens anbud, är sej tillräckligt för lugnt kalkylerande perssoner att tjena till en dylik anledning. Äfven om konung Wilhelm af prins Leopold blifvit satt i kännedom om dennes beslut — en omständighet, hvilken såsom en handling af decorum är att betrakta som sannolik, ehuru dess riktighet ej blifvit erkänd — så skulle man dock, vid ett lugnt betraktande, ej kunna göra vare sig preussiska regeringen eller konungen an:lsvarig för prinsens steg. Um en autorisation för prinsen genom konungen eller ännu mera om en politisk plan å preussiska regeringens sida kan redan derför i; ej vara fråga, emedan Preussen icke eger ÅÄmedel, ej är i den ställning att i sjelfva I f i Spanien kunna hjelpa prinsen genom de honom der mötande svårigheter. Antagandet af kronan skedde på hans eget an: svar, på hans egen kostnad och risk. Talet om återupprättandet af Carl V:s ;La ohrUYUnnfnnarana fanfacji all hadav ri g le 5) li JE el n 50 IE f PR — —