Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1870, sida 2

samt öfverlemnat mer än hälften af dess ungdom att uppfostras af ignorantinerbröder. Hvem — måste vi fråga — hvem bland oss svenskar skall vid lugnare besinning kunna sympatisera med detta välde, som ingått förbund med alla tidens onda magter, med alla mensklighetens låga passioner? Skulle det vara möjligt, att vi, ett litet folk, med vårt bifall och våra välönskningar helsade en orättfärdig anfallspolitik, hvars nästa offer vi sjelfve kunde blifva? Är det ej i främsta rummet at vigt för vår egen framtid, att moral och samvete skola hafva något att betyda i furstarnes och folkens rådslag? Är det såsom protestanter vi kunna glädja oss åt segrar, vunna af den magt, i skygd af hvars bajonetter det andliga mörkret, den kyrkliga fanatismen, den i religionens mantel draperade vidskepelsen från Rom söker spänna sina nät öfver verlden för att, om möjligt, ånyo tända de bål, på hvilka dess inqvisitorer brände filosofer, protestanter, judar och andra ,,kättare? Vi svenskar, som i nationalitetens namn fördömt Preussens skamliga våldshandlingar mot Danmark — skulle vi vara de rätte männen, att med jubel skåda anblicken af en förblödd och döende nationalitet uti Europas hjerta, en nationalitet, till hvilken vi ståi nära blodsfrändskap, från hvilken vi emottagit reformationens ljus och så många: andra oskattbara fördelar, af hvilken Sveriges namn högt aktas och som med aldri slocknande tacksamhet ihågkommer, at Gustaf II Adolfs svärd räddat dess frihet, och att Sverige ej heller saknades i ledet af de magter, som på Grossbeerens, Dennewitz och Leipzigs slätter befriade Tyskland från den förste Napoleons ok? Är. det i rättvisans och nationalitetens namn vi kunna gilla Frankrikes föga dolda afsigt att bemägtiga sig Rhengränsen och Belgien? Är det i den framtida fredens och kulturutvecklingens vi kunna önska, att dessa länder skola dela Polens lott och blifva orsaken till nytändt nationalhat och ett aldrig upphörande krigstillstånd uti Europa? Känna vi då icke af protesterna från de sjelfständige männen i Frankrikes! lagstiftande församling, af protesterna frå n den sjelfständiga delen af franska presden, att Frankrike sjelft, det verkliga, det ädla Frankrike, som med otålighet och suckan, bär napoleonismens bojor, har med harm. och afsky afböjt all medansvarighet i detta krig, väl vetande att kejsardömets vapen, I då de riktas mot Tyskland, egentligen syfta mot hjertat af Frankrikes egen frihet? Hvad Preussen angår, kan ingen djupare än vi beklaga, att detta land träder i fält med fläckad vapensköld. I de fasor, hvarmed kriget skall hemsöka dess innevånare, se vi en Nemesis, som rättvisligen träffar den starkares pligtförgätenhet mot den svagare. Men harmen öfver denna pligtförgätenhet bör icke förleda någon att glömma de stora mensklighetens intressen, som äro förenade med den germaniska racens bestånd och med Europas befrielse från en än brottsligare ceesarism. Från det Preussens sak, som brutit mot! en paragraf i Prag-freden, skilja vi Tysklands sak, som, när dess förhållande till Danmark en gång blifvit regleradt på rättvisans grundval, skall blifva vår egen, ty blott i vänskap och endrägt mellan den stora skandinavisk-germaniska folkfamiljens lemmar finnes en trygghet mot det slaviska Rysslands framträngande in i vestra Europa. Har Preussen felat mot oss — än djupare, är oförlätligare skulle vi sjelfve sela, om vi, i känslan af denna oförrätt, jublade öfver den felande broderns undergång! Bättre, värdigare och tillika klokare är det att af historiens rättvisa, som förr eller sednare uppenbarar sig, vänta upprättelse åt vårt grannrike Danmark, än att se det stycke jord, som kallas Slesvig, återvunnet på bekostnad af Europas frihet, fred och lycka -— på bekostnad af vår egen utsigt att på afgörandets dag kunna med hopp om seger blöda för vårt gamla Sverige i dess kamp mot Panslavismens skaror. Vi hafva yttrat detta utan att hänvisa till de ännu icke afslöjade planer, som synas vara uppgjorda, för att bringa äfven vårt fädernesland in i det förestående kriget. Men när man har skäl att misstänka det sådana planer verkligen finnas, så hafva vi desto djupare känt det som en samvetssak att öppet och utan förbehall uttala vår mening. Inför en så hotande fara är det hvarje, äfven den obetydligaste, medborgares pligt att söka värna vår neutralitet ej blott med det skäl, att vi önska freden för att undvika krigets materiella olyckor -detta skäl väger föga tungt i sådane sinnens vågskål, som svärma för , krigisk ära — utan med det än mäktigare argument, att vi betrakta detta krig från vår eventuelle bundsförvandt Frankrikes sida som orättfärdigt och under alla förhållanden ärelöst, äfven om det skulle krönas med en tillfällig seger. Det vore ej blott en olycka, det vore en skam, om svenska folket ville utan protester finna sig uti, att dess söner ryckas ur sina samiljers sköten, för att på Tysklands fält slagtas i ett brottsligt anfallskrig för befästande af det allt annat än aktningsvärda napoleonska systemet i Frankrike, B. — — 2 Göteborg den 18 Juli.