Historisk Roman i tre delar af C. Georg Starbäck. Nils förstummades. Sådan hade han aldrig sett denne man, i hvars närhet han så många år lefvat, och som han lärt sig älska. Hvad slutet hade kunnat blifva, kan vara ovisst, ty konungens vrede steg med hvarje slag, som hans bjerta slog, och Nils kände sig så innerst i själen kränkt, att han af sin stolthet förbjöds att yttra något mera till sitt försvar. Men biskopen, hvars ögon vandrade från konungen till riddaren och från denne till konungen tillbaka, och som måtte haft en förunderlig förmåga att genomtränga och se allt i sin rätta skepnad med frånskiljande af det tillfälliga och oväsendtliga, — biskopen trädde emellan. — Är icke denne riddaren eder vän, herre konung? — sade han. — Jag känner honom för den man, att, om det varit Herrans vilja att förkorta mina dagar, innan jag hunnit till eder, och jag hade träffat herr Nils, hade jag icke dragit i betänkande att anförtro honom allt det, som jag nu hafver sagt eder... Konungens vrede lade sig något vid dessa biskopens ord, dock icke mera, än att han lät biskopen aflägsna sig, hvarpå han åter vände sig mot Nils. Denne uthärdade med lugn den dödskyla, som andades öfver honom från hans konungslige herre. — Hvarför dröjen I här, Nils Bosson? — ljöd det från konungens läppar. — För att göra eder ett spörjsmål, konung Carl! — svarade Nils. ) Se II.-T. N:o 160