— En uppenbar förrädare! — utbrast konungen och tillade omigen — en uppenbar förrädare! — Ja väl — vidtog riddaren efter något uppehåll — en uppenbar förrädare, .. och viljen I följa mig, skolen I af det I fån att höra, finna, det I snarare hafven att ångra för stor mildhet än för stor stränghet. Konungens blick hvilade alltjemt frågande och forskande på riddaren, men denne sade med det fullkomligaste lugn: — Ett hemligt möte är i afton stämdt mellan en af dessa utskickade och herr Nils... det skall ega rum i gråbrödraklostret. Viljen I, så kunnen I der få allt att veta, som behöfves för att stilla svedan i ert konungsliga hjerta. Efter en stunds betänkande svarade konungen: — Ja, jag vill! Kort derefter såg man konungen med ett talrikt och lysande följe begifva sig till Franciskanerklostret, i hvars stora sal rådet hade sina sammanträden. Och det samlade folket följde med tjusta blickar den höga, majestätiska skepnaden, önskande Guds välsignelse öfver honom, som dock till slut förmått återupprätta ett äkta svenskt konungadöme. (Forts.)