helgonsken af höghet återstrålat från de ädla, manliga dragen. Han helsade höfviskt på konungen och aflägsnade sig. — Alltid stor, alltid ädel är vår nådige herre, konung Carl! — sade riddar Jost. Men konungen tycktes ej höra, ej se. Hans öga hade följt den börtgående, och ännu, sedan han var försvunnen, stod konungen der och såg efter honom, som om riddaren ännu funnits i rummet. Det var tydligt, att något föregick inom honom, som det hade varit oklokt att afbryta eller i förtid störa. Derför förblef ock riddaren tyst. Men när konungen ändtligen såg upp och gick in i sitt inre rum, följde honom riddar Jost. — Jag fattar väl — sade han med mjuk, inställsam röst — den smärta, som en konung måste känna i sitt bjerta, då han nödgas skilja ifrån sig någon, som länge åtnjutit hans gunst, äfven om han vet, att denna gifvits åt en ovärdig, en förrädare . , , — Förrädare! — afbröt konungen och spände en förtärande blick i riddaren. — Jag vågar upprepa det — svarade riddaren — och kanske skall det lyckas mig kunna, för så vidt som det kan öfverensstämma med min nådige konungs vilja och önskan, ... skall det lyckas mig att afplåna onskan och illslugheten i hela sin afskräckande fulhet... Mig synes det, som om det skulle göra konungens sinne godt att en gång skåda sanningen med egna ögon, höra henne med egna öron. — Hvad menen I, riddar Jost? — sporde konungen. — Här finnas danska utskickade i staden, herre konung, och de stå i förbindelse med den afvisade riddaren... En blixt bröt fram ur konungens öga, så föräns så hemsk, att sjelfve herr Jost bleknade ervid.