stannade och hörde biskopens tal till eder, det hade varit ett fel, om jag icke varit eder vän, och om något annat medel funnits för mig att komma till tals med eder... Men I veten väl, huru edra dörrar varit stängda för mig, liksom edert hjerta! Det straff I kunnen vilja pålägga mig för, hvad jag sålunda brutit, det vill jag fördraga, hurudant det än må blifva! Men konungen stod tyst och med sammanpressade läppar. Det såg nästan ut, som om han velat lyssna till riddarens tal, och som om han måst väpna sig med hårdhet mot det manliga och ädla deruti, för att icke vekna och öfvervinnas deraf. Så förflöt en stund, hvarunder blicken i konungens öga allt mer hårdnade till. — Jag kräfver intet straff! — sade han derpå. — Må vi skiljas, Nils Bosson... Jag behöfver icke vidare någon tjenst af eder. Nils bleknade och hans läppar darrade af en okuflig rörelse. En våldsam strid rasade inom honom. Men innan han blef herre öfver sin rörelse, och innan han fått fram ett ord öfver sina läppar, öppnades dörren, och flere af konungens riddare inträdde, men främst riddar Jost von Bardenvleth och kerr Ove Lauritsson. Och i närvaro af alla dessa upprepade konungen sitt ord: — I kunnen draga till Ekesjö, riddar Nils, till eder broder — sade han — och bedja honom hjelpa eder att besinna, hvilka en riddares pligter äro mot sin konung! Nils Bossons blick hvilade på konungen med ett uttryck, som denne icke kunde uthärda. Der låg sorg, smärta, vrede, men äfven kärlek och stolthet, och allt detta liksom uppenbarade sig ur ett ljus af heligt majestät. Det var en bortkastad diamant, som man tagit för en glasbit och ville krossa under sin fot, men som strålade af ovansklig klarhet ännu i stoftet. Det var, som om ett