— Så gören det .. jag hör! — Nu beböfver jag det knappast, ty hvad jag bar sett och hört, är mig svar nog .. .! Det var hans syfte, när han trädde inför konungen och när han beslöt att afvakta biskopens bortgång, att bringa på tal och få förklaring öfver det kalla, det nästan kränkande i konungens uppförande mot honom. Men så, som konungen nu behandlade honom, med tydlig afsigt att sluta sitt öra för, hvad han hade att säga, så uppreste sig hela hans medfödda stolthet och han ville ej fälla ett ord, som kande mildra konungens sinne och beveka honom, att låta minnet af forna tjenster och andra förhållanden tala. Konungen stod med rynkad panna och tycktes bida, hvad riddaren vidare ville säga, men då denne tystnade, yttrade han: — Mer än djerfva ljuda edra ord i mina öron, riddare... det finnes dock en gräns mellan mig och eder, hvaröfver I icke kunnen stiga utan att göra eder skyldig till vanvördnad. — Har jag öfverskridit den gränsen, så har det skett emot min vilja — genmälte Nils — men om jag nu skulle tala, så vore det att tigga om gunst, och det gör jag ej ...! — Nils Bosson! — utropade konungen, utom sig af den häftiga storm, som riddarens lugna hållning framkallade inom honom. — Må andra krypa och med honungssöta ord smeka sig till eder gunst, konung Carl, jag har ej lärt mig den konsten... Och derför tager jag ej: tillbaka ett ord af hvad jag sagt, gälde det så ock mitt lif. Hvad I hafven fattat för tanke om mig, derom ville jag spörja eder till, ty jag trodde mig i min konung ega en vän, hvars vilseledda omdöme jag ville skingra .., Men min konungs vänskap eger jag ej mera, jag ser det och jag hör det, och derför tiger jag ... Blott ett vill jag ännu säga ... I hafven sagt mig ett kränkande ord, konung, som ingen sann riddare må tåla. Attjag