trogne i medoch motgång, och ej blott i hans, utan äfven när motgången rör oss sjelfva, äfven då, när den kommer från konungen. — Jag är mitt löfte trogen, Thord! — svarade Nils med fasthet, ehuru hans kind och öga flammade af en låga, som tydde på undertryckt harm. — För Sveriges skuld är jag konungen trogen, toge han ock mitt lif! Med ett uttryck af djup rörelse tryckte Thord den hand, som han höll i sin. Och likväl kunde icke han, som lefde inom kretsen af den glans, hvilken utstrålade från hans lycklige och mäktige frände, fullt uppskatta, hvad det ville säga att förblifva trogen mot honom, som sjelf svek, att icke draga sig undan från den, som uppenbarligen gaf förakt och glömska till lön för vänskap och kärlek. I detsamma kom herr Ove ut från konungen. Han stannade ett ögonblick och kastade en stolt, utmanande blick på Nils, men konungen visade sig på tröskeln till det inre rummet, och Nils gick fram emot honom. Herr Ove gick och äfven Thord, så att Nils och konungen blefvo ensamma. Ett eget, obeskrifligt minspel visade sig i konungens anlete, när hans öga fästades på Nils. Ett begär att draga sig tillbaka och försvinna samt undvika riddarens närvaro tycktes vara det bestämmande hos honom, utan att man kunde säga om det var af harm och ovilja, eller om det var sjelfförebråelser, som drefvo honom. Man kunde, när man såg den snabba, oförklarliga skiftningen i hans anlete, komma alt tänka på den sanning, som de gamla sagorna vilja uttrycka under bilden af riddaren, hvilken blifvit bergtagen. Skönheten hos bergkungens dotter, prakten och glansen i hennes faders salar ha dårat hans sinnen, och han har druckit ur glömskans horn. Fader och moder och allt, som en gång varit honom kärt, har bleknat bort och han har ingen ro, om han icke får störta sig in allt djupare i lustarnes lek. Men hvilken kraft än mjödet haft, och hur djupt han