stränga, så upplystes de af ett par ögon, så fromma och milda, att det hela väckte förtroende och kärlek lika mycket som vördnad. Det var den gamle, nu nära hundraårige biskop Magnus Olofsson Tavast i Åbo, en af Finlands utmärktaste medeltidsbiskopar, som till och med en gång var i fråga att intaga Upsala erkebiskopsstol och hade förestått Åbo stift sedan år 1412 eller allt sedan drottning Margaretas död. Han hade således den rikaste erfarenhet af den förflutna tidens händelser och åtnjöt ett allmänt och i allo förtjent anseende. Nu var han återkommen från Halmstad, der han varit en bland de utsände svenske ombuden på mötet. När han inträdde, gick konungen med vänlighet emot honom och förde honom in i det inre. rummet. Thord Carlsson gick åter ut, och Nils stod ensam qvar vid fönstersmygen, öfverläggande med sig sjelf, om han skulle afbida slutet af biskopens samtal med konungen och sedan få komma närmare till tals med honom, eller om han skulle aflägsna sig. Han bestämde sig dock för det förra. Han ville tala ett ord på allvar med konungen, och läte han nu tillfället dertill fara, så kunde ingen veta, när det härnäst erbjöde sig. Men i rummet innanför talade konungen och biskopen med hvarandra. — Jag vet eder skada, herre konung — sade den gamle och suckade djupt — och om jag tiger eller talar gör jag lika illa. — Underligt tal är detta, biskop Magnus! — sade konungen och log, i det han tillade — det är ej, menar jag, så farligt, som i tagen det. — Jo, jo — suckade biskopen — en ed bjuder mig att tiga, medan en annan ed, den som jag svurit min konung, bjuder mig att tala. Ierren straffe mig, gamle man, att jag icke visade ifrån mig det förtroende, som ej kunde gifvas mig utan att göra mig till menedare ... Ty det anade jag ej, herre konung, att hemligheten gälde eder!