än druckit ur glömskans horn, förnimmer han dock någon gång, att det gamla hjertat slår i hans barm, visserligen allt svagare och otydligare, men det slår dock, och då slites han mellan minnet och det närvarandes berusning, mellan det bättre och det sämre i hans väsende; — en vanlig sak, men som i riddarvisan ikläddes sin tids drägt. Något sådant var det, som låg uttryckt i konungens ansigte. De stora ögonen sågo på riddaren, och dock var det, som om de icke ville se på honom, och läpparne rörde sig, som om de velat tala, ehuru intet ord kom fram. Men blott ett ögonblick varade denna skiftning, detta tecken till en strid på djupet i hans själ, icke längre än dallringen på vattenytan efter en ditkastad sten. Så bredde sig ett kallt och stenhårdt lugn öfver de vackra dragen, och hans blick hvilade på Nils med en skärpa, som i sjelfva verket utvisade makten af den förtrollning, under hvars inflytande han befann sig, men icke hade det syfte, som den yttre betraktaren måste gifva densamma. — Hvad viljen I, Nils Bosson? — sporde han med en röst så främmande och kall, att det fordrade hela den tilltalades välde öfver sig sjelf för att kunna bibehålla sin fattning. — Jag kommer för att göra redo för, hvad jag på edra vägnar uträttat i Finland, herre konung! — svarade Nils. — Godt — återtog konungen och slog upp med handen — berättelsen derom kunnen I meddela min kansler! Viljen I så något mera? Nils hann icke besvara konungens spörjsmål, förr än den yttre dörren öppnades af Thord Bonde, och biskop Magnus Tavast inträdde. Det var en gubbe af det mest vördnadsbjudande yttre. Hans höga panna, hans fårade kinder och långa, silfverhvita skägg talade om en hög ålder, på samma gång som det högburna hufvudet och den raka hållningen utvisade, att det var en kraftfull ålderdom. Men voro gubbens anletsdrag ädla och