Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1870, sida 2

gjorde hufvudsak har nu sjunkit ned till bisak och tvertom. Man rycker nu på axeln öfver den gamla tidens förvillelser och ler åt dessa gamla exercisdjeflar, af hvilka Wilbelm von Braun bevarat så mången ypperlig typ åt efterverlden. Dessa betraktelser trängde sig på oss då vi sågo Jönköpings regemente häromdagen göra sitt intåg i staden. Vi hade icke på flere år sett ett dylikt militäriskt skådespel. Hvilken skilnad! Hela den gamla militäriska glansen bade nästan gått förlorad. I stället för de messingsbeslagna gevären, som glänste i solljuset, hade truppen nu ena små mörka tingestar, dem man fick komma nära för att upptäcka, och dertill bade bajonetten, som gjorde så ypperlig effekt, krupit ned i ett fodral vid soldatens sida; de hvita bandolern spända i kors öfver bröstet, hvilka verkligen voro prydliga, ehuru i högsta grad besvärande och oändamålsenliga, hade fått vika för en simpel svart lifrem, de höga kaskarne för vanliga lägermössor, m. m. m. m. Med ett ord det syntes, att tidens ande gått fram genom lederna och sopat bort en hel del flärd och oförnuft. Vi skola icke uppehålla oss med reflexioner öfver de otaliga summor, som offrats på en tom lyx och på öfningar utan vigt. Hvar tid skattar åt sin dårskap, och vår utan tvifvel åt sin. Men må vi glädjas åt, att förnuftet börjat segra, trots det att fördomarne utan tvifvel här voro djupare, motståndet segare äv på de flesta andra områden. Annu återstår utan tvifvel nog att göra för mer än en krigsminister, innan vår armå bliffullt krigsduglig efter moderna begrepp, men äro på god väg, och kommer kriget oss en gång lika nära som för sex år sedan, så skall det icke kunna sägas om oss, att vi icke hafva annat val än fred till hvad pris som helst, emedan vi icke ens ega 10.000 man i det skick, att de kunna sändas ut i fält. IIvad tiden lyckligtvis icke förändrat var folket. Ett indelt svenskt regemente marcherar visserligen icke med samma ungdomliga, elastiska steg, som t. ex. ett franskt regemente. Den svenske soldaten får tid att gråna i tjensten och äfven som ung bär han pregeln af att vara en arbetets, det tunga, styfva kroppsarbetets son. Men i gengäld har han en styrka och manlighet, som ovilkorligen ingifva förtroende och som mer än en gång framkallat utländska militärers beundran. Dertill har han en förnöjsamhet, en uthållighet och förmåga att slita ondt, som kanske, när allt kommer omkring, är det vigtigaste i ett verkligt fälttåg. Det kan icke bestridas, att den indelta armåen gör intrycket af en verklig stamtrupp, den våra ,patres conscripti böra betänka sig tre resor inuan de borttaga utan fullgod ersättning.