Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1870, sida 2

vit sitt spel och att franska regerirgenj blifvit något förbigången; men inför det sunda förnuftet framstår likväl saken fullt berättigad och erbjuder ingen rimlig anledning till en krigsförklaring. Ty, såsom sagdt, här finnes hvarken fiende eller krigsorsak. Då nu hos franska folket ,,le gros bon sens är en rådande egenskap, och då detta folk är tillika mycket känsligt för ätlöjet, hafva vi svårt att tänka oss, det man skall vilja, vid närmare besinning, kasta hela landet i ett blodigt krig, hvars utvidgning och utgång ej kunna förutses. Knappast hade denna föreställning blifvit oss klar, förrän vi emottaga nya telegrammer med underrättelser, att den omtvistade tronkandidaten afstått från den honom erbjudna kronan, i det han ej velat, att hans person skulle uppkalla ett europeiskt krig. Denna olycka är således afböjd, och Frankrike har vunnit en diplomatisk seger öfver sin motståndare Preussen, som tydligen icke vågat bjuda spetsen åt de faror, som här förelågo, i det, efter all sannolikhet, Frankrike ej stått ensamt, utan haft Österrike vid sidan ntagligt är också, att Englands fi skande reger varit mycket verksan till at afböja krisen. En diplomatisk seger af deana art är dock endast ärofull, när segraren har rätn på sin sida. Och detta kan Frankrike äppeligen anses hafva halt i denna sak. Och då är dess seger föga afundsvärd. RKommentarierna skola nu komma efteråt. Man skall visa hela absurditeten af ett dynastiskt krig. Man skall fråga: om tyska folket kunnat rå derför, att en prins i dess sköte blifvit vald till konung i ett annat land, hvilken händelse preussiska folket ej förmått förhindra. Man skall spörja, hvad det blifvit af ett oberoende folks sjelfbestämmingsrätt efter en sådan bistoria. Och Frankrikes anseende skall annerligen icke vinna på den diskussionen. IIvad skall emellertid Spanien nu göra? Det är väl den siste tronkandidaten man kunnat finna reda på, då nationen, och detta med allt skäl, ej vill veta af vare sig drottning Isabellas eller Don Carloss söner. Blott en enda utväg synes återstå: att afstå från den monarkiska statsformen och utse en regent, eller riksföreståndare, på viss tid. Republikens namn kan tillsvidare försakas, blott man har saken. Denna sakernas vändning vore utan tvifvel lycklig ur flera synpunkter. En främmande konung skulle hafva, inom ganska kort tid, erhållit emot sig trenne mäktiga partier: de båda tronpretendernas och republikanernas. I republiken skulle åter de öfriga partierna lätt uppgå, åtminstone i den närmaste tiden och under hoppet att hafva framtiden för sig. En sådan politik bör ej röna motstånd hos Spaniens ledande män, hvilka utan tvifvel skola behålla sin höga ställning lättare inom det republikanska än monarkiska systemet. Här ligger den största faran i rivaliteten om makten, då denna ej böjes eller kufvas af patriotismen. Men motståndet mot republiken lärer väl hafva varit ytterst påverkadt från Frankrike, hvars kejsare icke lärer kunna se med blida ögon, att en republik uppstår i ett land med så stora resurser som Spanien. Nu har likväl kejsar Napoleon förhindrat spaniorerne att få en konung, och det skall derefter blifva honom mycket svårare att fortfarande motsätta sig republiken, derest Spanien, kanske i harmen, besluter sig derför. Och om Spanien detta gör, skall det hatva ett mycket starkt parti inom Frankrike på sin sida. Kriget är alltså afböjdt för tillfället, och vi må fägna oss deråt, men om den seger kejsar Napoleon vunnit torde man kunna upprepa de kända orden: ,,en sådan seger till och vi äro förlorade. Andra tider. I ,Jönköpingsbladet af sistl. Lördag läses bland annat: