Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1870, sida 2

nom fick jag de tidenderna, att du hade försvunnit, utan att han visste förtälja något om, huru det gått till, eller ens hade någen misstanke på någon, som kunnat vilja göra dig slik skada. — IIan fanns dock den lede fienden ... I kunnen väl veta, hvem det var... — Jag har gissat på en, som jag vet vara i stånd till så usel en gerning, och vore han ej sådan han är, så skulle han långt för detta bötat för sin svarta lek med sanning och dygd... Det kan dock väl icke vara han, som stått efter ditt lif, ty hvad skulle han väl hafva för skäl att ga ondskans stig efter dig? — Sigen mig hans namn, jag är viss, att vi hade den tiden en gemensam fiende! — Jost von Bardenvleth...? — IIan var det, herr Nils — han var det! Ilan har murat in mig i gratven der i Nyköping, der jag väl fått sitta till domedag, om så icke något förbarmande helgon bedt för mig hos den gode Guden... — Men huru fick dig då herr Jost i händer? — Det var om eftermiddagen samma dag, som vi kommo till Stockholm, och jag gick fram utefter Själagårdsgatan för att gå ned till skeppsbron, då jag tyckte mig se den stränge riddaren, och jag såg, att han äfven lade märke till mig, men jag aktade icke derpå utan gick min väg och gjorde hvad jag skulle . . . fartyget skulle lägga ut på qvällen, och jag stod just och talade med svennen, som gjort mig till folk igen och som skulle på samma fartyg fara öfver till Finland. Det var väl då ett par timmar efter sedan jag först kom ned till fartyget... Vi stodo och talades vid om ett ärende han först skulle uträtta, innan vi gingo omberd. Det var ett bud från lagmannen (tiil herr Ove Lauritsson, som då vistades i Stockholm, att han skulle komma ut till Penningeby, som han skulle framföra, jag minnes allt, som om det nyss hade tilldragit sig;...och då