Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1870, sida 2

Samtalet med Iliana, de väckta minnena, de allvarliga tankarna, qvalmet i det rum han bebodde, — allt detta hade drifvit honom ut, och utan att han tänkte derpå, gingo hans steg i samma spår som kort förut. Men då, när han kom inemot de höga lindarna, hörde han sitt namn uttalas och såg en man störta till hans fötter. Han tog ett steg tillbaka, han visste icke, hvad han skulle tänka eller tro, den aftärde skäggige mannen i sina trasor, kände han icke, och en sådan syn var väl något, som han minst af allt väntat. — Hvem är du, karl — sporde han — och hvad vill du? Men skepnaden kunde ej få fram ett ord för snyftningar och tårar. — Lugna dig — fortfor Nils — och hör mina ord! ... Söker du hjelp, så vänder du dig till orätt man! — Herr Nils, herr Nils — utbrast då den knäböjande och reste sig upp — I kännen mig ej . . minnens I Silfverhättan och minnens I den gamle falkenärens stuga vid Penningeby? — Brodde! — ropade Nils och ryckte mannen med sig fram ifrån träden, der skymningen var mindre stark och tillät honom se det ansigte, som han hade framför sig — ja, ja . .. det är du! Och han öppnade sina armar och slöt den trogne svennen i sin famn. — Så gör då Gud underverk! — sade han derpå och fattade den återfunnes händer i båda sina — eftersom han låter de döda uppstå ur sina grafvar ... Hvar har du varit, Brodde, under alla dessa år? Jag bar tagit dig för död, och du lefver! Men följ mig upp till gården! Der i mitt rum kunna vi ostörda talas vid!