Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1870, sida 2

vallen, der hon under samtalet satt sig ned, och så gingo de under tystnad tillbaka genom lunden och borgaled till gården. Men sommarnattens skuggor lade sig som ett lätt slor öfver lundens skönheter och strömmen sorlade mera ljudfull än under dagens stunder, som om han haft mycket att förtälja för den, hvilken mäktat fatta hans språk. Det var en stund af stilla, onämnbar frid, just en stund sådan, som man säger att elfvorna älska, när de vilja tråda sin dans på grönan äng. Några elfvor visade sig dock ej här. Men en stund efter, sedan riddaren och stolts jungfrun lemnat lunden, stod en hög, mörk skugga på samma plats, der de hade ståt. Var det månne blott en synvilla, ett skuggspel, som de sakta gungande bladen i trädens löfhvalf bildade, eller var det kanske en gengångare från en längesedan tystnad tid, en ande, som förstod ett menniskohjertas lidanden och strider och kom med hjelp och hugsvalelse? Den vilde Falken, som smög fram ur sitt gömsle, der han suttit som en bildstod med ögat riktadt på den sorgsne riddaren, hvars tal han dock icke hörde, stannade plötsligt, när han kom fram mot de höga lindarne. Der stod den höga skuggan, orörlig, mörk, hemlighetsfull. Men plötsligt försvann hon, och när Falken kom in under det skuggiga hvalfvet, var der endast den toma luften. I en annan sinnesstämning skulle han utan tvifvel icke hafva lemnat denna företeelse oundersökt. Men nu var han så helt och hållet upptagen af en enda bild, en enda tanke, att han för öfrigt gick liksom i en dröm. Fasta, manliga steg, som nalkades, kom honom att spritta till. Han sprang åt sidan, men stannade åter och tryckte, öfverväldigad af rörelse, tillsammans sina händer mot sitt bröst. Framför honom stod Nils Bosson.