Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1870, sida 2

uppehåll — men jag menar, att I hafven talat om tvenne saker, riddarens kärlek, och riddarens död, och jag ville blott, att vi skulle hålla oss till den förra! — Med samma manliga sinne, som den gamle folkungaherren kunde försaka — genmälte Nils allvarligt — med samma sinne vill ock jag försaka, och med samma mod, som han dog, vill ock jag dö... Nej, nej, jungfru Iliana, gören mig intet spörjsmål vidare, jag vet och känner allt, som jag behöfver veta och känna, och hvad jag nu har velat säga, det har blott haft för syfte att visa eder, hvad som står mig före och hvad jag har att göra... — Men den Tyska orden drager ej vidare i strid mot hedningar — invände Iliana, för att från denna för henne mindre vigtiga del af saken komma till den vigtigare. — Ördensriddaren bär numera korset på sin hvita mantel blott såsom en sinnebild, korsriddare är han ej mera... — Så vill jag icke heller bära hans mantel, och dock vill jag blifva en korsriddare! — Och hvilka hedningar viljen I väl då bekämpa, stolts riddare? — sporde Iliana, närande innu, oaktadt den dystra elden i riddarens djupblå öga, ett svagt hopp att vända saken till skämt. Men leendet på Ilianas anlete försvann, och skämtet slog snart öfver i en varm beundran för len höghet, hvilken uttalade sig i riddarens ord. — Fienderna till mitt land — svarade Nils — de äro hedningar för mig, och i striden mot lem vill jag offra alla mina krafter, lif och blod. Intet, icke kärlek, icke konungagunst skall afleda mig från denna väg. Der hafven I min riddareed, ungfru Iliana! Orden klungo som en skön tempelsång efter en bullrande dansmusik. De utöfvade ock ett sålant inflytande på jungfruns sinne, att hennes tancar fingo en helt annan riktning, än den de urprungligen haft. Hon reste sig upp från gräs