Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1870, sida 1

— I hafven kanske begått det felet att beskrifva det vackrare, än det är, jungfru Iliana, och då kommen I att stå eder illa, när så eder syster en gång kommer och sår se allt med egna ögon. — Det låter på eder, herr Nils — log Iliana — som om I trodden mig blott hafva talat om landet, men här finnes ju menniskor ock! — Ja, ja, I hafven rätt... här finnes ock menniskor . . . — Och sådana, som ... — hon rodnade något litet och tycktes betänka sig, men med en förstulen blick på det lugna och allvarliga ansigtet vid sin sida drog hon ej i betänkande att tillägga: — sådana, som kunna väcka en flickas längtan att se och lära känna. — Huru gammal är eder syster, stolts juugfru? — sporde Nils, — Bara barnet, bara barnet, herr Nils! — Bara barnet sägen I, och hon längtar att se och lära känna männen här uppe kring kung Carl... nå, jag kan väl förstå, att det gäller en viss, en enda som för eder betyder alla och sålunda betecknas med menniskor! — Eder utläggning är alldeles för djupsinnig — skrattade Iliana hjertligt och slog herr Nils på handen med sin handske, i det hon tillade — menen I då att här icke bland småsvennerna hos konung Carl finnas de, som äro värde att lära känna. — Bland småsvennerna? — frågade Nils tankspridd. — Hvad synes eder om unge Sten Gustafsson? — Unge Sten Sture! Han har stigit högt i konung Carls ynnest, och utan tvifvel förtjenar han det. — Men derom spörjer jag eder nu icke till, herr Nils! Det vet jag, såväl som hvarje annan, men hvad tycken I om honom, I sjelf herr Nils?