Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1870, sida 1

UTRIKES. TYSKLAND. I den spanska frågan, spelar Preussen — den oskyldige. ,Nordd. allg. 2eit. och ,,Kreuz-Zeit. utveckla i vidlyftiga artiklar, att Preussen icke har det ringaste att skaffa med den spanska thronföljarefrågan; avt prins Leopold är en så godt som obekant prins (,,ein entfernter Vetter des Königs); att hela striden vänder sig om en inre spansk fråga, som är utan den ringaste betydelse för den europeiska jemnvigten, o. s. v. I andra tyska tidningar påstås t. o. m., att konung Wilhelm antingen varit okunnig om underhandlingarne mellan prins Leopold och Prim, eller att ban rentaf afrådt honom att mottaga kronan. Det har äfven i de tyska tidningarne yttrats, att den preussiske konungen alldeles icke har någon myndighet öfver prins Leopold. Om den preussiska regeriugen besvarar det diplomatiska anfallet från fransk sida med sådane argumenter som de ofvanstående, så torde den innebafva en position, som blir svår att intaga. FRANKRIKE. Det var längesedan, ordet: ,krig så ofta, som under de sednaste dagarne, förekommit i lagstiftande kårerna och i den franska pressen. Den franska nationalkänslan, djupt kränkt af det förminskade inflytande i politiskt afseende, som Frankrike under de sednare åren utöfvat, har i frågan om den preussiske prinsen Leopolds uppsättande på spanska thronen funnit en välkommen anledning att gifva sig luft. Pressen är också nästan enhällig i att godkänna det franska folkets harm öfver det nya schackdrag, som man förmenar, att den preussiska politiken gjort mot den franska. Ministrarnes öppna och energiska förklaringar i lagstiftande församlingen, då denna fråga der var på tapeten, ha också blifvit synnerligt väl mottagna af den allmänna opinionen. Så skrifver ,,Moniteur: -Utrikesministerns förklaring har inom alla samhällsklasser mottagits med en patriotisk känsla, som är lätt att törstå. Ehuru Frankrike nogsamt inser sitt behof af fred, befinner det sig dock sedan ett år under ett pinsamt tryck. Det skulle för Preussen varit en lätt sak att tillfredsställa den franska nationen, hvars ädla ider icke motsätta sig den fria utvidgningen af en riktig ärelystnad hos grannstaten, antingen genom en föga vigtig gränsrättning, eller genom Luxemburgs öfverlätande åt Frankrike. Hittills har Frankrike viskt sig tåligt, men bägaren är full till öfvermått, och nu får man icke hängifva sig åt någon sjelfförvillelse. Vår patriotism är på det djupaste upprörd, då den vänder sin blick på det förflutna från 1815 till 1870. Nationen är i detta ögonblick lycklig att finna sina egna känslor återgifna i ministrarnes ord och jublar öfver regeringens fasta hållning. Några ha blifvit förvånade öfver regeringens hastiga beslut och kraftfulla förklaring. at dessa kan man lemna till svar, att icke allenast sjeltva frågan fordrade en energisk hållning, utan äfven, att förfaringssättet vid denna underhandling icke medgaf Frankrike att uppträda på annat sätt. Marskalk Prim höll sig icke till de officiella personerna, utan underhandlade med den preussiske militärattachCen i Madrid; hvarken den preussiske eller den spanske ambassadören i Paris visste någonting om hela saken, och först i sista ögonblicket, sedan saken var en fait accompli, underrättade Prim Mercier de Lostende derom. En spansk agent befann sig i Ems, så att konungen af Preussen nödvändigt måste ha varit underrättad om dessa förhandlingar. Man kan häraf inse, det Frankrike aldrig kan görås ansvarigt för den naallvarsamma konflikt, och hvad oss beträffar, så äro vi öfvertygade, att den allmänna meningen icke skall finna någonting utomordentligt uti det steg af franska regeringen, som i lagstiftande församlingen mottagits med så stor enthusiasm. Äfven i senaten har den spanska tronföljarefrågan framkallat en liflig rörelse. Förhandlingen der synes ha blifvit framkallad af Brenier, hvilken lyckönskade re