Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1870, sida 1

det, in i rosendelund, hvarifrån borgaled sträckte sig fram mot gården. Det led nu mot den timmen på dagen, då solen började sjunka i skog, och trädens skuggor blefvo allt längre och längre. Han smög sig fortfarande fram mellan trädens stammar och de lummiga buskarne i rosendelund, tills han fick sigte på borgaled. Då först märkte han, att han vågat sig för långt fram, och han ville nu draga sig tillbaka, men då träffades hans öga af något, som kom honom att draga den framskjutna foten tilibaka och liksom sasttrollade honom, der han stod. Ett stycke framför honom sutto på en gräsbänk herr Nils och jungfru Iliana. Ack han kände dem så väl båda! Och likväl, huru förändrad var icke denne herr Nils mot honom, som han såg för åtta år sedan. Det var väl samma lugna, manliga hållning, det var väl samma ädla anletsdrag, men hvarifrån hade denna sorgbundenhet, detta stränga, nästan dystra allvar kommit? Hjertat ville brista i den enslige betraktarens bröst, när han såg denna förändring. Och liksom för att göra densamma ännu tydligare, satt vid hans sida det jungfruligt sköna anletet af Iliana, lyckligare och gladare, än fordom ... Den vackra aftonen hade lockat jungfru Iliana till en lustvandring i rosendelund, och hon hade tagit herr Nils med sig så godt som mot hans vilja. — Jag är glad i dag — sade jungfrun vid de gingo — ja, jag är mycket glad... — Det kan man ock se på eder! — svarade Nils med ett hjertegodt leende. — Hafven I så någon särskild orsak att vara gladare i dag än andra dagar? — Ja väl, herr Nils... jag har fått bref från min syster Ingeborg. Hon läng ar så mycket att få komma hit upp åt landet!