Blandade ämnen. En egendomlig solkräkningemetod omt Jas af den engelske naturforskaren Wallace, isy! nerhet känd gerom sin resa i malajska arkip lagen. Den vise rajahn på Lombok, en af öarne öst om Java, bade gjort den bedröfliga upptäckten, a risskatten för rje år blef allt mindre, ehur landets fruktbarhet ständigt tillväxte och invånarr förkofrades i välmåga. Att enhvar af hans under såter icke destomindre betalade sin andel i skaj ten betviflade han icke; den betydliga minsknin gen kunde ju förorsakas af att säden på vägen ti hans magasiner måste passera genom så mång höfdingars händer. För att göra slut på detta un derslef måste han söka förskaffa sig visshet or hur mycket som tillkom honom, d. v. 3. hur mi ga undersåter han hade. Men att anställa en r. ning genom de under honom lydande hofdingarn gaghade ej stort, ty då skulle antalet af de skat tande helt säkert stämma öfverens med den inbe talade skattens belopp; derför borde ingen veta on ändamålet med denna folkräkring, ja, ingen ens s, en aning om densamma. N Under dessa kinkiga förhållanden hittade rajah på en utväg, som afger ett lysande vittnesbörd ou hans vishet. Han insjuknade plötsligen och för sjönk i det djupaste svårmod, till stort bekymmer för hela folket. Derpå lät han sammankalla fur starne, höfdingarne och presterna och berättade den att Gunong Argong. d. v. s. det stora Eldsberget: ande, om natten visat sig och befallt honom gå up; på bergets spets, der han åter ville uppenbara sit och meddela honom saker, som voro af största vig för hela öns befolkning. IIn befallning utfärdade: nu att från alla delar af landet skulle skickas folk för att genom skogarne taga upp en väg till bergets spets, och då denna var färdig, anirådde ra jabn färden, beledsagad af sina höfdingar och stort följe. Då det återstod endast ett litet väg upp till bergets spets, gjorde man halt. ty den ville ej att några vittnen skulle finnas vid hans samtal med rajahu, som nu fortsatte den återstående vägen ensam. Men som det var mycket varmt och rajahn kände sig trött, lade ban sig ned vid foten af en klippa och föll der i sömn. Han måste ha sofvit temiigen länge, ty bans följeslagare började intagas af oro öfver hans uteblifsande: men slutligen visade ban sig och nu antråddes återfarden till palatset. . Då man väl kommit hem, omtalade rajahn för sina hosding bvad den store arden sagt åt honom: öfver jorden skulle komma många plågor, sjukdomar och farsoter, men då invånarne på Lombok städse visat sig lydiga andens befallningar, så ville denne lära dem hur de skulle undgå dessa olyckor. Man skulle nemligen göra tolf heliga dolkar, och till deras förfärdigande borde hvarje stad bidraga med en bundt nålar, hvartill hvarje person måste lemra en nål. Utbröt en farsot någonstädes, så skulle man ditskicka en af dolkarne, och om från hvarje hus i staden blifvit lemnadt det erforderliga antalet nålar, komme farsoten att genast upphöra; hade deremat icke hvar och en lomnat en nål, så skulle dolken ej ega makt att fördrifva sarsoten. Knappt hade den vigtiga nxheten blifvit känd, örrän alla höfdingarne skyndade sig att med största noggrannhet insamla hnålarne, ty saknades en enda sådan, finge ju hela staden eller bygden lida derför. De heliga dolkarne voro snart färdiga, men nu voro också risskörden och tiden inne, då man skulle betala sin skatt till rajahn. — Nu sade denne i all vänlighet till än den ene, än den andre höfdingen: ,.De nålar du bragte mig voro långt flere än bvad skatten tillk ger; tag derför reda på hvilka de äro som ej betalt sin skatt. Detta hjelpte; skatten tillväxte år efter år och rajahn af Lombok blef rik, derför att han förstod konsten att rätt räkna sina undersåter. Men ätven de tolf dolkarne hade stor makt; utbröt en sjukdom i någon stad, ditskickades genast en af dem; ofta häsdes det onda, och den heliga dolken fördes tillbaka under de största vördnadsbe men ofta ville ej sjukdomen upphöra, och de en hvar att antalet af de nålar man a ej var riktigt och att det var tolkets egen skull att den heliga talismannen ej verkade. Ett respektabett stamträd. Under denna rubrik har genom tidningarne gått en notis om en storartad ättetafla, hvilken blifvit öfversänd till hr Anrep, tör att intagas i hans ättartaflor. ,,Bohusläns tidn. omtalar nu, att detta stamträd uppskickars från Uddevalla. Efter hvad tidningens redaktion fått erfara, utgör detsamma namligen produkten af en 30-årig undersökning af alla kållor, som kunnat lemna stoff, och en ytterst vidlyftig korrespondens. Den person, som, hängilven åt sin id att sålunda gå till roten med sin harkomst, offrat åt detta förevg öfver en kalf letnadsålder och dervid förlorat sin syn, är fru Ulla Kullgren, enka efter grosshandlaren C. A. Kullgren och moder till grosshandl. och konsuln Ivar Kullgren m. fl. En af Franklins drömmar. Den store amerikauske medborgaren Franklin berättade gerna en dröm, som han hade haft. .Jag stod, sade han, ,,vid himmelens port. Framför mig stod en annan och klappade på -IIvem är du? frågade S:t Petrus. Jon katolik-. .Gå in och tag din plats bl katolikerna! — En annan klappade på. UIVem är du? — kn önglikanarer. — Kom då in och tag din plais bland likanarre!— Till en qvakare sade Petrus: c hos dväkare! Audtligen frågade han mig. ,Jag hör till den religion, som gruudar sig på naturen, förnuftet och menniskokärleken-. Elter någon 61verläggning yttrade apostelen: ,,Gå in och tag din plats byar du belagarEn svensk mans Dagstelegrafen sör i Torsdags läs en svensk hade ekipcrat sig här i staden, reste han vidare ned åt landet. Då ban i yttersta ögonblicket kom till en jernbanstation och i all skyndsamhet hade löst en biljett till andra klassen, blef han af brist på plats i andra klassen införd i en af första klassens kupcer, der han kom att sitta alldeles ensam. På väsen hade han ganska obehagliga känslor på benen, hvilket ledde hans tankar på, att det möjligen kunde finnas några obehagliga lefvande djur i de nya benkladerna, hvarför han afdrog dem, öppnade fönstret och började skaka benkladerna utanför vagnen, men vid denna operation hade han den stora olyckan — att tappa benkläderna. IIuru han fann sig i sitt öde under resten af resan, kan väl ingen annan dödlig än han sjelt förklara, men då tåget stannade och konduktören öppnade dörren, blef denne följaktligen icke litet förvånad öfver att :å se passageraren i half paradiskostym, och då denne ville lemna en förklaring öfver det passerade, skedde detta i så häftig ton, att såväl konduktören som fiera andra trodde att mannen var galen. Emellertid lyckades man anskaffa ett par benklader, och efter det svensken hade dem, blef hun något lugnare 1 anmark. I Efter det