va edra lärjungar, förädlande inverka på många tusende hem och sprida välsignelse från slägte till slägte. Hafven I hört den förfärande siffra, som tabellerna öfver dödligheten i landet årligen utvisa, nemligen att hälften af alla döda äro barn i de första två eller tre lefnadsåren? Och detta kommer af mödrars vanvård, mödrars likgiltighet, mödrars okunnighet! IIvem skall då undervisa dessa mödrar? Hvem skall gifva dem en bättre håg, en bättre insigt, på det att så många tusende lif må kunna räddas åt ett folkfattigt land? I skolen göra det. Ilafven I hört den ännu mera förfårande siffra, som tabellerna nyligen uppdagat, nemligen att i landet finnas 26,100 värnlösa, öfvergifna, faderoch moderlösa barn, som skola förvildas, förslöas, uppfylla fängelserna och blifva en börda för landet, om ingen vårdar sig om deras framtid? Det är sannt, att, eder förutan, äro nu andra i verksamhet, för att räcka åt dem en stödande hand. Men få de ock skydd och bröd, hvem skall uppfostra dem? Hvem skall lära dem? Hvem skall gifva dem en god moder i stället för den de mist, ett nytt hem, i hviket de kunna vexa till gudsfruktan och dygd? I skolen göra dei. Och sedan alla de barn, som hafva hem och föräldrar, hvilka icke gå i Herrans fruktan, — alla barn, som uppväxa i råhet och okunnighet, — alla rika anlag, som gå förlorade, — alla ädla frön, som förspillas för land och folk, för detta lifvet och för det tillkommande, derigenom att ingen vill och ingen förstår att gifva åt dem den rätta riktningen, — hvem skall då antaga sig deras sak? I skolen göra det. Ja, I skolen göra det. I skolen blifva lärarinnor för solket och mångdubbelt återgälda den uppfostran och den lyckligare lott, som detta folk i sin fattigdom dock har gifvit åt eder sjelfva. I skolen tacka och lofva eder Gud för allt godt, som blifvit eder beskärdt, genom att tjena hans rikes utvalda, dessa små, om hvilka Christus säger, att den, som undfår en af dem, han undfår Förlossaren. Åren I bundna af pligter i eget he.n, välan, så verken i detta kall, som står eder närmast. Men huru mången bland eder känner ej det djupa behofvet att verka för något ädelt och godt, som kunde uppfylla hjertat och gifva lifvet dess stadga och mil, och dock går hon sysslolös uppå verldens stora torg, och vet icke hvart hon skall vända sig, för att finna en varaktig ro! Och huru mången bland eder söker ej döfva denna otillfredsställda, hemliga längtan efter ett bättre mål! genom att öda sitt lif på små förströelser eller tjena den gagnlösa flärd, som lemnar hjertat tomt! Väljen då hellre det höga kall, till hvilket I framför andra ären korade uti denna tid! Hafven mod att bryta de hinder, som ställa sig i eder väg; gån ut att lefva och verka för edert folk, och det skall vara ett arbete för Guds rike, der välsignelse af höjden skall följa edra spår och gifva eder det lugn, som I förgäfves söken på andra banor i lifvet. Jag säger eder icke, att en folklärarinnas bana är lätt. IIon dansar icke på rosor. IIon behöfver, mer än de flesta andra, mycket mod, mycket arbete, mycket tålamod och framför allt mycket sjelfförsakande kärlek. Hon måste vid seminariet genomgå en sträng kurs, som odeladt tager hennes uppmärksamhet i anspråk för tre eller fyra år. Sedan väntar henne i en aflägsen landsbygd en anspråkslös bostad, som dock kan förskönas af enkel trefnad, och vidare en lika anspråkslös aflöning af 400, kanske 600 mark. Vidare har hon, särdeles i början, att strida mot många fördomar och mycken okunnighet, måhända också misskännande eller förtal. Och slutligen gifva henne eleverna träget arbete under större delen af året, då hon, kanske långt från anförvandter och vänner, är bunden vid sin skola som blomman vid stjelken. Detta allt synes ej mycket inbjudande, och pröfve derföro hvarje ung flicka sig! sjelf, innan hon ingår på en bana, som erbjuder henne så ringa yttre glans eller nöje till lön för mycken försakelse. Men der finnes dock nägot, som rikt ersätter hennes mödor och uppoffringar. Der finnes den obeskrifliga tillfredsställelsen af 1 en stor, uppfylld pligt. Der finnes den Nn djupa, innerliga sällhet, som endast den k 8 S I känner, hvilken vet att försaka sig sjelf för ädla mål. Der finnes det oförstörbara lugn, efter hvilket hvarje menniskoande törstar lifvet igenom och hvilket endast kan vinnas genom försoning med Gud och genom att tjena honom i kärlek. Der finnes slutligen också ett kärleksfullt hjertas glädje öfver goda barns dygder, vissheten att gagna ett älskadt fädernesland och det lifvande medvetandet att vara högaktad af de bäste ibland sitt folk. Betrakten dessa folklärarinnor, hvilka! nu redan verka så välsignelserikt i bygderna! De arbeta ej för ära och yttre fördelar. De hafva ofta kännt sitt mod pröfvadt, sin styrka svigta, sitt tålamod nära att tröttna. Och likväl upprätthållas de af medyctandet om sitt sköna, vigtiga I för folket och äro glada, modiga, af alla högt värderade tjenarinnor för Guds rike på jorden. Döttrar af vårt land från de bildade hemmen, akten på tidens maning och d bedjen Gud upplysa eder om den väg Isd bören vilja! Pröfven eder sjelfva; binda eder inga närmare pligter och kännen I hos eder den rätta kallelsen, så gån ut i Guds namn att blifva lärarinnor för edert folk! Misströsten icke om edra svaga kras-; ter; allt stort och godt i verlden har blifvit utfördt af sådana svaga väsen, som I, illenast de varit brinnande i kärlek ocll5 to. Ty de hafva icke gått sina egna å. irender eller arbetat för lön af menniskor, utan deras verk har varit Hans verk, som ir stark i de svaga. Derföre skola också Sl alla tider kraften och ljuset komma ofvanester, och icke af eder sjelfva, utan af Guds den högstes allmakt skolen I blifva la en välsignelse för edert älskade finska te folk. te Helsingfors den 19 Juni 1870. hå