Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1870, sida 4

Blandade ämken. Minnen från Solsferino och Villafranca. Ett telegram från Florens omtalar, att den franske öfversten Delahaye i kejsar Napoleons namn åt presidenten i Solferino-föreningen, senator Torelli, öfverlemnat insignierna såsom storofficer af hederslegionen, i det han anmärkte, att kejsaren på detta sätt ville deltaga i den vackra minnesfesten. Äfven vid San Martino har den 24 Juni ett minnesmärke blifvit invigdt. Patrie, som skickat en särskild korrespondent till Norditalien i anledning af dessa högtidligheter, innehåller en berättelse från Villafranca af den 23, ur hvilken vi meddela följande: Jag kommer just nu från det historiska rum, som man här kallar de begge kejsarnes sal. Det ligger i första våningen af ett ganska anspråkslöst hus, hvilket dock är det vackraste i den lilla staden. En glasdörr, behängd med små röda gardiner, leder till denna sal, der allt ännu finnes oförändradt som då de begge kejsarne för elfva år sedan här sammanträffade. De hvita musslinsgardinerna för fönsterna utåt gatan hafva icke blifvit tvättade sedan den dagen, och den klumpiga soffan med det röda öfverdraget har icke blifvit flyttad. På det fyrkantiga valnötsbordet står ännu den blå glasvasen med de för längesedan vissnade, men omsorgsfullt bevarade blommorna, hvilkas doft kejsar Napoleon flera gånger inandades under detta samtal, som för alltid gjorde slut på den i århundraden förda striden mellan Frankrike och Österrike, och under hvilket man beslöt det ordnande af Europas angelägenheter, som under loppet af få år skulle genomföras. Den olyckliga utgång, som slaget vid Sadowa erhöll, har, långt ifrån att göra något afbräck i denna plan, tvärtom påskyndat besluten. ,,Se, der inträdde kejsirne, sade frun i huset till mig, de gingo vid hvarandras sida, kejsaren af Österrike på höger sida om er kejsare; ty som han hade sitt qvarter här, måste han ju på sätt och vis anse sig såsom hemma. De voro begge något bleka, men isynnerhet kejsaren af Österrike, som ansträngde sig för att småle med läpparne, medan hans ögonbryn voro hopdragna. Napoleon bad honom gå förut och anmodade honom att taga plats på soffan, på hvilken kejsar Frans Josef då nedkastade sig, i det han denna gång lät er kejsare sitta till höger. Det varen tryckande värme, och dock tycktes ingen af dem tänka på att bedja om ett glas vatten, som hvarken min man eller jag hade mod att bjuda dem. I trädgården och i huset hvimlade det af officerare. Min man och jag gingo ut på tåspetsen och stängde omsorgsfullt igen dörren efter oss. Vi kunde höra att man talade innanför. Er kejsare talade tyska, och hans röst var mycket lugn, till och med afmätt; kejsar Frans Josef uttryckte sig deremot med mycken häftighet. En general bad oss gå bort och drog sig sjelf tillbaka. Då vi åter inkommo i salen, uppreste sig kejsarne från de stolar, som ni ser här vid hörnet af detta bord; ni kan observera, att stolarna stå ända intill hvarandra, och hvad som blifvit sagdt här, bar säkert yttrats mycket sakta. Er kejsares ansigte hade alldeles samma uttryck som då han kom: kejsar Frans Josefs ansigte kade deremot en färg, som vittnade om stark rörelse, och det hade återfått sitt naturliga vänliga uttryck. Kejsar Napoleon skickade sedan en öfverste till oss med två vaser af sövresporslin, hvilka, efter hvad jag hört, skola hafva ett värde af 50,000 francs. Kejsaren af Österrike skall också hafva gifvit befallniog om att skicka oss ett minne; men vi hafva aldrig hört något deraf. Österrike är ett land der man glömmer hastigt. — , Nej, det skall ni icke säga, svarade jag fru Bugna; ,csäg hellre, der man glömde hastigt; ty nu har man, det kan jag försäkra er, godt minne i Wien. (Korrespondenten har i längre tid vistats i Wien.) ,Här i Norditalien hafva vi också godt minne, sade fru Bugna, 5och om än borgrarne i Verona Wevara spåren a