Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1870, sida 2

sahertigarnes fängelse, och att folket sade, att hertig Waldemar gick igen... Erik stod fördjupad i tankar, hvem den kunde hafva varit som bebott det underjordiska rummet och som naturligtvis äfven varit densamme, som i så väl folkets, som herr Kristers tro gått och gält som hertig Waldemars skugga. Men forskningsbegäret i detta fall gjorde sig äfven gällande i ett annat, och han lyftade sin blick från askhögen och fästade den på den bleke fången. — Du sporde mig, hvem som sändt mig till din räddning? — sade han. — Ja — utbrast mannen, och tårarne trängde åter fram i hans ögon — men jag spörjer icke mera, det kan icke vara mer än en, en enda i hela vida verlden . .. dock kan jag icke veta, huru han kommit mitt försvinnande på spåren. — Der nödgar du mig göra tvenne spörjsmål — afbröt Erik — det första: hvem menar du då hafva sändt mig? — Hvem skulle det väl vara, annat än herr Nils Bosson ... — Herr Nils Bosson — mumlade Erik — herr Nils Bosson, den fattige riddaren, som numera ... dock, det hör icke hit. Till det andra: huru gick det till vid ditt försvinnande? — Den historien är lång — genmälte mannen — men så visst som jag hoppas att genom eder blifva befriad, så visst tror jag mig veta den usle mannens namn, som med list och svek drog mig bort ur verlden och sänkte mig lefvande i denna graf. — Och hvem .. hvem var det? — Riddar Jost von Bardenvleth! — Ah! — mumlade Erik, hvilkens tankar leddes på höfvidsmannens svar, att den riddaren, som fört fången till Nyköping under konung Kristofers tid, nu stod lika högt i konung Carls ynnest. (arte Y