Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1870, sida 2

SKA HÅIVA kostat 1,900 rubel s:r. — ————— Göteborg den 8 Juli. Knappt hade man från Frankrikes rege ring, vid ett af den lagstiftande kamma rens sammanträden, mottagit det hugnand budskapet, att freden i Europa aldrig va rit så betryggad som nu — det var, vihj: vi erinra oss, under debatten om jernvå gen öfver S:t Gotthard — förrän under rättelser ingå från samma håll, hvilka ut. göra ingenting mer eller mindre än storm. moln på den politiska himmeln. Det är Spaniens thronbesättande, son åstadkommit denna förveckling. Sedar detta land länge förgäfves letat efter er konung, då det republikanska partiet ej varit nog starkt att göra sin vilja gällande, i hvilka efterforskningar Frankrikes mäktige suverän utan tvifvel spelat rolen a! rådgifvare, vänder sig general Prim helt oväntadt och kejsar Napoleon ovetande till en preussisk prins, som antager anbudet. Ått grefve v. Bismarck här åter drifvit sitt djerfva spel synes vara tydligt, likasom att saken försiggått så i tysthet, att franska regeringen, trots alla sina diplomatiska kunskapare, derom ej haft någon aning. Inom diplomatien är sådant crimen lesa och kejsar Napoleon måste känna sig häraf mångfaldigt berörd. Underhandlingarne hafva bedrifvits ej blott utan hans råd och samtycke, utan honom ovetande. Det är hans antagonist Preussen, som bedrifvit detta spel, hvars framgång skall sätta en tysk prins på thronen i det romaniska landet Spauj och detta trots den napoleonsk tiken, som sträfvar att samla d ska folken till ett förbu gentemot de germaniska och slayigrg. Här var således en si.—. ent at svåraste art, som unnat bringa en mindre ömtålig Aark än kejsar Napoleon och ett mindre sensibelt folk än det franska i jäsning. Också bära de underrättelser vi emottogo i går eftermiddag genom telegrafen vittne om en ganska irriterad stämning hos Frankrikes regering. Det fälldes i lagstiftande kammaren i förrgår ord af både utrikesoch premierministern, som voro starkare än hvad det diplomatiska språket i allmänhet tillåter sig. Visserligen protesterar franska regeringen icke absolut mot prinsens af Hohenzollern val till konung i Spanien, men det säges bestämdt, att Frankrike aldrig skall tillåta det en främmande makt sätter honom på thronen, hvarjemte den förhoppning uttalas, att spanska solket icke skall adoptera den nya kandidaten. Men om spanska solket ej lyssnar härtill? Om det kanske tvertom, just efter dessa varningar, antager en prins, som är oangenäm för denna Napoleouska dynasti, hvilken i Spanien efterlemnat så bittra minnen? Och om Preussen då måste understödja Spaniens val? Finnes väl då någon annan lösning än den sämsta af alla, eller kriget? Att man äfven i England synes frukta något sådant, framgår af yttranden i engelska tidningar, hvilka ogilla prinsens af Hohenzollern kandidatur, ehuru England naturligtvis i öfrigt ej kan hafva något emot detta val. Bågen synes verkligen vara spänd, och det gäller makter, som finna sig af den så kallade hederskänslan bundna att icke gifva vika. Det vore således ett nytt spanskt successionskrig, som här förestode, derunder man, utom den tyske prinsen, har tvenne thronpretendenter, hvilka redan antagit konunganamnet, nemligen Don Carlos och Don Alfons. Här vore det Preussen, som skulle genomdrifva valet af en konung åt Spanien. Emellertid möter här den olikheten mot förr, att folkets egen vilja nu betyder långt mera in i de förra tiderna. Det lider intet tvifvel, att ju mellan