Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1870, sida 1

besvär, och hans kläder fingo här och der er rispa, men sådant aktade han föga och ansåg sig tullt belönad, när han ändteligen stod i sjelfva gången, som ett stycke inunder den trädoch buskbevuxna kullen, der han utmynnade, visade sig vara murad. Nu fattade Erik lyktan, hvars vaxljus han tändt, i ena handen och det korta, tillspetsade jernspettet i den andra, samt började sålunda utrustad modigt sin vandring, och ju flera steg har tillryggalade, ju flera svårigheter, som mötte honom, desto ifrigare blef han att fortsätta och deste lifligare ljödo gråbroderns ord i hans öron, att han ej skulle döma härdt om hvarje fetaliebroder, som kom i hans väg. De lidanden, som den arme fången under sitt sjuåriga fängelse måst hafva utstått, syntes honom ock så oerhörda, att redan i dem lågo straff nog för hvad han möjligen kunde hafva brutit. Den hemlighetsfullhet, som hvilade öfver honom, bidrog ock att sporra Eriks lust och gifva honom ny kraft, när han började tröttna. En unken, kylig luft mötte honom, när han kommit ett stycke in i gången, och ljudet af hans steg rullade så hemskt fram genom mörkret, att han ofrivilligt ryste till gång på gång. Här och der hörde han en orm hväsa, och stundom kände han, huru något af dessa djur halkade ötver eller förbi hans fot. Lyktan, som han böll i handen, började göra allt mindre och mindre tjenst. Hon upplyste till slut endast handen och en ringa omkrets kring densamma. Sedan han ytterligare vandrat ett stycke väg var hon nära att slockna. Erik stannade och besinnade sig, om han verkligen skulle fortsätta sin vandring eller icke. Några små stenar, som föllo ned ur hvalfvet ofvan om hans hufvud, framkallade plötsligt den förfärliga tanken, att hvalfvet kunde sammanfalla och begrafva honom lefvande. I detsamma slocknade lyktan. Denna omständighet skulle hafva inverkat be