Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1870, sida 3

målsenlig som sinkänslig. Times berättar äfven att denna apparat på ön S:t Pierre nedskrifvit te legram som befordrats på en annan linie i grann skapet, med hvilken det icke var någon metallisk förbindelse och som ingenstädes var hufvudlinier närmare än 7å 800 alnar. Det låter nästan otro ligt, men telegrafens under öfvergå ju redan all hvad man kunnat tänka sig, så att man icke vet hvar gränsen för det möjliga skall sökas. Är de sannt, så ligger i denna utomordentliga känslighet hos de nya apparaterna en icke ringa fara för telegrafhemligheten. En amerikansk kattoch råtthisteria. En amerikansk landtbrukare, som nyligen slagit sig ned i Peru, berättar följande historia: Jag satt en dag i min hydda och böll på att laga något gammalt seldon, då jag fick se, att min favoritkatt Tom törsigtigt närmade sig en öppning mellan två tunnor. Tom smög sig allt närmare öppningen, hans svans rörde sig med majestätisk långsamhet, hans öron voro framåtvända, under det hans kropp gled allt närmare och närmare öppningen. Plötsligt kastade ban sig framåt, snabb som blixten, och lika hastigt kom han fram igen med en stor råtta i munnen, Råttan sparkade och skrek alldeles förfärligt, men Tom spann oupphörligt och höll in långa svans lodrätt upp i vädret. m spann ör tidigt, ty hans offers förfärliga sk kallade ett helt regemente råttor till dess räddning. De rusade på Tom från alla kanter, för snabba och för talrika för att kunna räknas. Tom blef förbluffad och hoppade tre fot högt från golfvet med en råtta fasthängande i hvart och ett af sina fyra ben, under det att andra stodo och väntade på att han skulle komma ner igen. Det gjorde han också naturligtvis, och då började en förfårlig strid. Tom svor alldeles förskräkligt (på kattatin); fruktansvärda föllo hans slag. Rättorna slogos under tystnad, utom då Toms skarpa tänder krossade något olyckligt offers ryzgben. Tom började emellertid förlora terrängen; ötvermakten var för stor för honom; han bade två eller tre råttor hängande vid hvarje ben, ett halft dussin vid strupen, och råttor svärmade öfver, under och omkring honom. I detta kritiska ögonblick rusade en kattamazon med sina två fullvuxna ungar ned från viuden och kastade sig i striden. Denna bjelp gjorde ett snart slut derpå. Tom linkade sin väg, starkt blödande, men de döda och döende offren för hans hjeltemod voro ej mindre än tretton, förutom de sårade, som undkommo. Inga tilllångatogos. En vagabondkoloni. Midt i Paris, nästan under Tuileriernas fönster, uppfångades för en tid sedan ett band af 73 vagabonder, dels tiggare, dels tjufvar och till största delen bestående af förut afstraffade och utvisade individer. De hade under yde heliga fådrens brygga iorättat allt åt sig helt husligt och man fann hos dem en temligt fullständig mobilier, sängar, kläder, kökssaker m. m. d. Deras hufvudman var en viss Ernest Montsonrier, en karl med jättelik kroppsbyggnad, hvars anletsdrag knappt kunde igenkännas för hans långa hår och skägg. Denne individ dömdes redan såsom helt ung för mord till 20 års tvångsarbete och transporterades till Cayenne. Derifrån lyckades det dock honom att rymma och återvända till Frankrike. Hela år igenom har man förgäfves spanat efter den förrymde straff-fången, tills man nu slutligen lyckats uppfånga honom.