Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1870, sida 2

man, men jag vet det jag, ty jag var med honom, var med honom på den sista resan, då vi drogo till herr Krister Nilsson på Nyköping, och der... Den stackars gråbrodern måste hålla upp för att hemta sig. Minnet af den käre erkebiskopens död tycktes alldeles vilja öfverväldiga honom. Hans åhörare afbröt honom icke, utan lät minnet taga ut sin rätt. Derefter sporde han: — Och Helmich, han som nu eger sin erkebiskops öra mera än någon annan, han hade då något att skaffa med erkebiskop Olof? — Min käre, nådige herre dog af förgift! — yttrade den lille munken och lutade dervid fram sitt hufvud samt nickade häftigt till, liksom om han dermed trott sig bekräfta sitt tal — och förgiftet fick han i mandelmjölk, och mandelmjölken... — Kom genom Helmich från ...? — Ja från . ., — tillade den sörjande — jag har aldrig uttalat namnet hvarken på den ene eller den andre. Men en finnes, som vet det, och han dömer ... Dock lyster mig se, om erkebiskop Jöns Bengtsson skall vandra på siden, så mäktig han än är...? Jag var i Upsala domkyrka, när han vigdes in i sitt embete, det var dagen efter sedan vår nådige herre, kung Carl kröntes... kröningen var på Lördagen och erkebiskopen vigdes på Söndagen, det var ändå den 31 Juni förlidet år . . . och, det var ej min gamle, salige herre, det var ej heller erkebiskop Nils, han som dog at sorg öfver konung Kristofers död, nej nej... hos dessa båda såg jag bjertats godhet genomskimra det stränga allvaret, men hos erkebiskop Jöns ... jag säger det, broder, han eger icke något hjerta. — Hm! — mumlade den andre, (Forts.)