Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1870, sida 2

män blifvit satt öfver hären och flottan mot kung Erik, så hade allt fått en annan utgång ... Nu skolen I se, att det går, Gud bättre, som jag sagt... De skola besluta om både det ena och det andra, om både Gotland och Norge, herrarne dernere i Halmstad, men om beslutet blir till vår nådige herres fromma, det blir hvad vi få se. — Han har dock vänner med på mötet... — Vänner ja ...det skulle vara gamle biskop Magnus från Åbo, kanske ock biskop Nils från Linköping och hans måg, herr Erik Eriksson; jag menar, att dessa äro med bland de fullmäktige ... Men de öfrige äro idel män, som han fordom icke kunde kalla vänner... Dock är vördig fader, erkebiskop Jöns, qvar i Upsala. I kännen dock allt detta lika väl som jag... — Han är qvar — mumlade den högväxte — men han har väl den, som är i hans ställe ... —. Menen I det!... Och hvem? — sporde den lille med en ifver, som fästade den andres uppmärksamhet. — Helmich! — yttrade denne helt sagta. — Helmich! — upprepade den lille och blef med ens helt blek samt stirrade på sin kraftfulle medbroder, som om han sett en syn, eller som om han känt kylan af en orm halka öfver sin hals. — Hvad så, broder...hvad hafven I emot Helmich? — O, broder, broder — framstammade den lille, hvars vänliga stämma, oaktadt den vrede och smärta, som stod att läsa i hans ögon, föga törändrades — hvad jag hafver unnat emot denne man, hvars namn jag icke vill uttala ... Minnens I vördig fader erkebiskop Olof? Jo, det gören I, men I känden honom icke, som jag... I sågen icke hans strida tårar, I hörden icke hans suckan och qvidan efter det, att han icke kunde rädda den stränge riddaren, herr Erik Puke; — I veten icke, huru mild och god och vänlig han var mot hvar