Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1870, sida 1

. AAA 1 nn 2— pant, i den förstnämnda banken endast mot pant af guld och silfver, men i den senare äfven mot kläder, och stod man der i begrepp att utsträcka denna gren af rörelsen äfven till belåning af handlandes varor. Dessa panter hade i allmänhet blifvit mycket punktligt återlösta eller omsatta, och ehuru naturligtvis för deras mottagande och vård en särskild provision måst af låntagarne erliggas — i Örebrobanken utgörande för mindre lån 1 procent för 1 månad, 1!(, proc. för 2 månader och 2 proc. för 3 månader — så kunde dock lånen lemnas till ojemförligt bättre pris än det som af pantlånarne betingades, medan man dessutom, genom att ej utgifva pantsedlar, förekom det schacker med sådana, hvilket utgör en af de olägenheter, som ölverklagas vid pantlåneinrättningarne. Åsdelningens beslut gingo hufvudsakligen ut på: att det SchultzeDelitzska systemet för folkbanker befunnits, vid de i Sverige dermed gjorda försöken, godt och tillfredsställande; att solidarisk ansvarighet mellan folkbanksdelegarne är att rekommendera, åtminstone i de mindre städerna; att på orter, der ordnade pantlåne-inrättningar ej finnas, det är önskvärdt att folkbankerna med sin rörelse förbinda utlåning mot pant, ålminstone mot pant af guld och silfver, och att kreditiver äro för bedrifvande af solkbankernas rörelse nyttiga. Bland talarne i denna fråga var äfven hr Samuelsson från Göteborg, hvars relaterande af en gåfva af 30,000 rdr till bildande af en solkbank i denna stad gaf hr Gumeclius anledning yttra, att man i thy fall borde akta sig för presenter, utan hylla sjelshjelpsprincipen, hvilket yttrande helsades med lilligt bifall. Angående sektionens förhandlingar såväl med hänsyn till förbruksoch tillverkningsföreningar, som råämnesföreningar må vara nog att meddela de beslut, hvartill sektionen kom. I afseende å det förstnämnda slaget af dessa föreningar uttalade afdelningen såsom sin åsigt: att desamma äro för arbetaren nyttiga och nödvändiga, men med hänsyn till de mycket skiljaktiga åsigter och erfarenheter, som i afdelningen uttalats rörande lämpligaste sättet för deras organisation, ansåg afdelningen sig ej vara i tillfälle föreslå något positivt svar på frågan. Hvad angår diskussionen inom tredje sektionen, om hvars ordförande, hr Gamberg från Kristiania, jag anser mig böra säga lika med hvad ofvanför yttrades angående hr Gumeelius, tar jag mig friheten citera Aftonbladet: Tredje afdelningen sysselsatte sig först med frågan 12: År förhållandet emellan arbetsgifvare och arbetstagare i de nordiska rikena sådant det bör vara, och lwru skall, i annat fall, ett bättre kunna åstadkommas? TFörhandlingarne rörande detta ömtåliga ämne hafva varit utmärkta i allmänhet af mycken moderation, och det har af de flesta talare, som yttrat sig i frågan, medgitvits att om åtskilligt är att önska med atseende på förhållandet mellan arbetare och arbetsgifvare, felen vanligen ligga på båda sidor. Hr Vougt från Nyköping (f. d. ledamot i andra kammaren) framhöll i ett särdeles klart föredrag vigten deraf, att arbetsgifvarne icke betrakta arbetarne blott och bart såsom maskiner, utan egna någon omsorg och uppmärksamhet äfven åt deras sedliga och ekonomiska förhållanden; men att, å andra sidan, arbetarne icke låta sig af de jemförelsevis bättre yttre vilkor, i hvilka arbetsgifvaren synes befinna sig, förledas att förbise de bekymmer och svårigheter, med hvilka han ofta bar att kämpa. En ledamot från Norge, hvars namn undg referenten, framhöll skillnaden i förhållandena iSverige och Norge, cnär i det förra landet arbetet vanligen utföres vid fabriker och verkstäder af en större, fast anstäld personal, under det i Norge, åtminstone i de mindre städerna, arbetaren måste söka sig arbete än här än der, utan att ha att påräkna någon stadig arbetsförtjenst. I de få fall, der någon använder en större personal, vore deremot förhållandet att arbetsgifvaren betraktade sig såsom en far för sina arbetare och dessa såsom sina barn, och om undantag i detta afseende understundom förekomme, blef en sådan husbonde snart derför af den allmänma meningen utpekad. IIvad åter daglonaren beträffade, som vore i dag här, i morgon der, så kunde något samband mellan honom och arbetsgifvaren naturligtvis icke uppkomma. Resultatet af förhandlingarne blef antagandet af en resolution af ungefär följande lydelse: Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare allmänhet icke alldeles sådant som det bör vara, och det anses önskligt att det må blifva bättre; att den ordentlige och duglige arbetaren må åtnjuta aktning och att arbetets ära må erkännas. Om arbetaren väl sköter sina åligganden och uppförer sig väl samt arbetsgifvaren sätter sig i närmare förbindelse och ställer sig mera i jemnlikhet med arbetaren än