Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1870, sida 1

niska. Marsken kände dock ingen köld. Ian hade icke sinne för annat än det han hade för händer. Han fattade åter spettet. En djup igenfyld remna i muren hade mött hans darrande hand, och med fördubblad ifver fortsatte han sitt arbete. Nu gälde det att först få bort murbruket ur remnan. Detta var ytterst svårt, men det gick dock. Efter en stund märkte marsken att det var borta, och med en kraftig stöt kunde han nu föra ned i remnan spettet till hela dess längd. Han reste sig upp och satte ifrån sig spettet samt framtog ett tjockt snöre, som han medfört och vid hvilket han bundit ett blylod. Förmedelst detta, som han nedsänkte i remnan, undersöktes hennes djup. Ilon var ungefär en aln djupare än spettets längd. Ilan betänkte sig en stund, men fattade snart sitt beslut. Ilan skyndade hastigt ned för trappan och ut på gården. IIär stodo några smala spön i ett hörn vid redskapshuset. Men just som han räckte ut handen för att fatta ett af dessa, hörde han tvenne män tala helt nära invid. Natten var mörk. Man kunde ej se handen framför sig. Men blodet stelnade i marskens ådror, han kunde knappt draga andan. — Nu är det tyst — sade den ene svennen — men der har bamrats och bultats en god stund. — Det är marskens lycka — svarade den andre — vet du icke, att der lyckan är med en byggherre, så arbetas det honom i händer af någon som ingen ser? ... — Ja, ja ... ingen lärer väl eljest hafva något deruppe i tornet att göra vid midnattetid i en sådan storm! De båda svennerna gingo bort åt borgstugan, der marsken hörde dem gå in. Ilan drog ett djupt andetag och stod ännu en stund qvar och lyssnade. När intet vidare hördes af, räckte han